Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Vi har ju berättat tidigare att vi inte är så många på“ Storytel“ som driver den dagliga verksamheten. Detta är naturligtvis både kul och utmanande, men ibland kör det ihop sig lite.

I veckan hade vår VD Joans möjligheten att äta lunch med författaren Dan Buthler, ena halvan av Buthler & Öhrlund, för att bland annat prata om deras nya bok“ Jordens väktare. Men Jonas hade också möjligheten att ställa frågor från er lyssnare som ni hade ställt på vår“ Facebooks-sida. “ Vi annonserade att svaren skulle komma som ett blogginlägg idag.

Så nu har vi kommit till den tidpunkt då vi måste be om ursäkt för att vi tog oss vatten över huvudet! På grund av allt som händer med arbetet att förnya och förbättra tjänsten så har vi helt enkelt inte lyckats sammanställa svaren under dagen.

Istället vill vi erbjuda den sista delen av Buthler & Öhrlunds smyglansering av sin blogg och återkommer nästa vecka med svaren på era frågor!

Bilden ovan är Stefan Sauk som läser in Jordens väktare!

Ha det gott och vi önskar mycket nöje med ljudböcker!

Katapultbana 3

Visst blir man nyfiken? Såg en skylt som pekade mot den när vi var på researchbesök på en anläggning för att lära oss mer om att spränga saker i luften. Vi fick tyvärr inte fotografera, vi ville nog båda ha den bilden. Naturligtvis var vi tvungna att fråga den vänlige mannen om vad en katapultbana är, men han flinade lite hemlighetsfullt.

Vi hade just kommit till en statlig anläggning som har kilometervis av stängsel med obligatorisk taggtråd. Vår värd skojar om att det vore bättre om taggtråden lutade inåt, vilket antyder att det krävs en ganska speciell läggning för att arbeta på stället.

Efter att ha fått en otäck, flera timmar lång, lektion i hur man med ganska enkla medel kan tillverka bomber och andra synnerligen skadliga manicker, fick då svaret. Katapultbanan används för diverse hemliga tester och utvärderingar av vapen. Men de anställda hade även en liten inofficiell tävling som gick ut på att se hur långt de kunde skicka motorblocket från en Volvo 740 med hjälp av sprängmedel. Kanske var det där med taggtråden inte bara ett skämt?.

Kumlaanstalten, så skönt att åka hem

Klyschan om skilda världar passar så brutalt bra. Den smutsgula muren är sju meter hög. Sju meter låter kanske inte så farligt, men stavhoppsfenomenet Sergej Bubka tog sig ibland över sex meter, med ansats, stav och bra spikskor. På insidan fungerar det effektivt som ett slut på världen.

Det kan uppenbarligen inte vara bra för själen att vara inlåst tillsammans med andra som, precis som andra däggdjur, reagerar med aggression på att vara fångade. Så hur ska vi hantera människor som inte kan/vill leva efter reglerna i samhället? Att sätta dem på ett ställe som Kumla är ju bara att skjuta problemet framför sig, vi förstår att det är nästan självklart att de som kommer ut så ofta begår nya brott. Se där, ett ämne att ge ett nobelpris till lösningen på.

Återigen fick vi lära oss att det vi ?vet? inte stämmer med verkligheten. Våra föreställningar om intagna som duschar och slåss i sterila, kaklade rum, visade sig vara gruvligt omoderna. Istället har alla egen toalett och dusch, ganska mycket som känslan i en korridor för studenter.

Området som anstalten huserar på är enormt med mängder av byggnader och flera stora öppna områden med bland annat en normalstor fotbollsplan. Vår ganska självklara fråga om vad som händer om en helikopter skulle landa för en fritagning besvarades med det ganska underbara ?det råder flygförbud över området?.

En annan bisarr detalj var rastgården helt inklädd i korrugerad plåt, för att de som har den högsta säkerhetsklassen skulle kunna komma ?ut? och spela lite basket.

Vi fick se snickeriverkstaden där de intagna måste jobba och den beskrevs med inte så lite stolthet som en av Sveriges mest lönsamma. Åtminstone fann vi en fantastisk ironi i att Kumla har monopol på att tillverka inredning till svenska anstalter. Så när det är upplopp i Tidaholm får fångarna på Kumla mer jobb.

Vilket ansvar har vi för det vi skriver?

Vi har ofta funderat över om det finns en risk att vi kan riskera att ge dåliga idéer till fel människor. Det sägs ju å andra sidan att upplägget bakom 11:e september-attackerna använts i minst tre böcker före det gjordes i verkligheten.

I kommande ?Jordens väktare? använder vi oss av väldigt enkla metoder för att ställa till med stor förödelse. Utan att föregå handlingen för mycket kan vi avslöja att vi tänkte i termer av ?Claes Ohlsson-terrorism?, det vill säga verktyg som är ganska enkla och billiga att komma över och använda. Givetvis är vi inte så tydliga med exakt hur man skulle kunna gå tillväga, men ändå. Vad tror ni som läser detta? Är det risk att vi sätter griller i huvudet på någon störd typ eller är det tvärtom så att det kan vara bra att peka på hur sårbart vårt samhälle kan vara för attacker?

Ljudbok, en annan sorts ?läsning?

Av någon anledning har vi haft mer framgång med våra ljudböcker än med de tryckta. Som vanligt försöker vi begripa varför det är så och som vanligt får vi aldrig hela svaret 😉

Vad vi vet är att en stor anledning är att Stefan Sauk läst tre av våra böcker. Glädjande nog är han tillbaka till kommande ?Jordens väktare? som släpps den 12 april. Det verkar som det finns två olika skolor“ av hur en bok ska läsas in. Tomas Bolme (mord.net) och Magnus Roosmann (Ares tecken) läser mer ?återhållsamt? vilket verkar ha sin publik, medan Stefan ställer till med en liten privat föreställning i denextremt lilla och helt ljudisolerade studion. Detär en märklig känsla att se honom utan att höra vad han säger. Som tur är kan ni ju det, vi är väldigt glada och stolta över att ha en så begåvad ?medberättare? Tillsammans blev vi till exempel nominerade till det första ljudbokspriset, Iris-priset, för hans uppläsning av ?En nästan vanlig man?. Snart har vi nöjet att bjuda på nästa föreställning.