Jag älskar att läsa högt. Jag gör det så ofta jag kan, ibland för mig själv, ibland för lilla Ingrid, ibland för någon kompis. Att läsa högt är något helt annat än att“ skynda sig igenom en text utan att reflektera över hur orden samspelar med varandra. I varje text finns nämligen en egen rytm och en egen melodi.
Det här med rytm och melodi är någonting som Bob Hansson verkligen kan. Jag såg honom för första gången när jag gick på gymnasiet. På stadsbiblioteket i Göteborg läste han några dikter ur Lugna Puckarnas Mosebok. Han sa “andas är att välja” och sen framförde han ett skådespel där toner, färger och klanger harmoniserade och fick mig att inse att det att leva är så mycket mer än det vi går runt och gör hela dagarna. Han blev genast min nya idol och jag vet inte hur många gånger jag har sett honom framföra sina dikter sedan dess. Jag har samlingarna signerade i bokhyllan.
För mig var det en självklarhet att delta i tävlingen om att få läsa in Gunnar. Men jag kunde inte tro att jag skulle vinna och när Jonas Tellander ringde mig trodde jag i min blygsamhet att han skulle berätta att jag hade kommit tvåa. Jag blev förstås otroligt glad över att jag skulle få läsa in en gammal idol.
På väg till studion på Riddarholmen kände jag mig ganska nervös, men glad och lite ivrig att börja läsa in boken. Jag träffade Märta, som har varit med under hela inläsningen, och sen kom Jonas, lika lång som jag, om inte lite längre, och sen blev jag torr i munnen. Men när vi väl kom i gång gick det ganska bra, och det var otroligt kul. Jag kände mig verkligen som huvudpersonen där nere i studion. Framför mig hade jag texten, ett glas vatten, en kopp kaffe och en mikrofon som tog in minsta lilla rörelse. Det gällde att inte vifta på tårna i onödan. Genom en glasruta kunde jag se de andra som log och hejade på mig. Jag läste, och läste, läste om och läste lite till. Och jag gör det gärna igen. Jag älskar att läsa högt.
Stockholm 28 maj 2012
Wilhelm Hansson
