Du vet att en bok är riktigt bra när du plötsligt hör talas om den överallt, i fikarummet, på bussen och när du står i mataffären. Så var det med trilogin om Victoria Bergman. Plötsligt dök den upp överallt och det senaste året har hypen kring böckerna bara växt. Trots det är det få som vet vilka författarna är. Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist måste vara Deckarsveriges största doldisar, och bäst bevarade hemlighet – för författarna visar sig vara allt annat än ännu ett mossigt deckarpar som sitter på sin kammare och skriver avdankade polisromaner.
Nej, in på kontoret kommer två killar som vi snart förstår har ett stort intresse för musik, konst och böcker förstås. De är fulla av anekdoter, verkar ha varit med om en hel del i livet och när de pratar om sina böcker förstår man att de har väldigt roligt ihop samtidigt som de är mycket noga med vad de skriver.
Berätta om er själva och hur idén till böckerna föddes
Vi växte upp i Gävle båda två, berättar Håkan, och vi har alltid haft gemensamma beröringspunkter. Musiken förde oss samman och vi delade intresset för litteraturredan när vi träffades. Jag har en musikbakgrund och har även gått på konstfack. Jerker är bibliotekarie och bokfantast.
Håkan berättar att idén till böckerna föddes under en turnéresa i Ãsteuropa. Han hade gått igenom en livskris, kände att det var dags att göra något nytt och skrev ett första utkast till en bok. Utkastet skickade han till Jerker som skrev ett svar. Det var inget att ha. Men hur det nu kom sig så började de om och efter mycket skickande fram och tillbaka, hade de tillslut ett mastodontverk på över 1000 sidor. Victoria Bergman var född.
Det är döden att ge ut en sån tjock bok som debutant, menar Jerker, och de började skala ner den – framförallt var det mycket våld som togs bort, och båda två intygar att boken var mycket råare i sitt första utkast.
Hur skriver man så otäcka historier utan att bli påverkad själv?
Det är värre att läsa om våld än att skriva om det, säger Jerker, och menar att för honom är skrivandet ett sätt att få ut sin ångest, att kunna sova lugnt om nätterna. Böckerna är våldsamma och den vanligaste feedbacken från läsarna är att det är för våldsamt. Men trots det är fiktionen ingenting mot hur den verkliga världen ser ut säger författarna.
– Verkligheten är ofta mycket värre än det vi kan hitta på, säger Håkan och exemplifierar med den dagsfärska nyheten om mannen som skar av sin frus läppar och åt upp dem.
Precis som böckerna är även omslagen väldigt starka, var kommer de ifrån?
Böckernas framsidor pryds av olika Carl Larsson-målningar, om än med vissa förvrängningar.
Omslaget till Kråkflickan är till exempel tagen från tavlan “Mamma och småflickornas rum”, men den lilla flickan på bilden har fått en dödsmask framför ansiktet. Starka omslag som väcker uppmärksamhet och när vi frågar hur de kom till avslöjar författarna helt oväntat att dom har gjort omslagen själva.
– Jerker är ganska bra på Photoshop … säger Håkan … och båda ler. De berättar att de har en lång relation till Carl Larsson. Båda har vuxit upp med konstnärens tavlor på väggarna? men ingen av dem har gillat dem. Jerker berättar att han speciellt minns just en tavla som mycket obehaglig och Håkan konstaterar bestämt att många förknippar Carl Larssons med det trevliga hemmet men att han i verkligheten var en avskyvärd person.
Eftersom vi vet att det kan vara svårt att arbeta ihop undrar vi såklart hur skrivprocessen går till för Håkan och Jerker.
Vi skriver ungefär vartannat kapitel … och är lite grand varandras motsatser, säger de och förklarar att Håkans texter får man bygga på, medan Jerker alltid skriver för mycket. Att bråka verkar inte vara deras grej. Och visst tjafsar de … men det är mest om världsliga saker.
Och när vi frågar om de skulle kunna skriva böcker på var sitt håll tvekar de lite och säger att de faktiskt har pratat om det, men att det skulle kännas konstigt. Att mycket av det roliga med att skriva skulle försvinna. Ingen att dela framgången med, och ingen att säga “skit samma” med när man får kritik. “Vi är varandras redaktörer” säger Jerker och berättar hur de bollar texterna emellan sig och skriver om och skriver om till de tillslut inte vet vem som skrivit vad och man förstår att de kompletterar varandra väldigt bra.
Vinet börjar ta slut och det är tyvärr dags att plocka ihop för den här gången. Vi ser fram emot att se mycket mer av det här fina radarparet framöver och hoppas att de kommer tillbaka till oss även när de blir nedringda av landets kulturredaktioner som vill prata med dem. Och vi måste förstås avsluta med att avslöja att författarna just nu jobbar hårt med nästa bok som ska komma ut nästa år.
Tycker du serien om Victoria Bergman verkar spännande? Lyssna på första delen här
