Recension av: Heja Heja
Författare och uppläsare: Martina Haag
Oavsett hur trevlig, käck och glad Martina verkar så var jag inte helt säker på om jag skulle fixa att lyssna på henne en hel bok. Efter lite tvekan gav jag mig ändå på Martina Haags Heja Heja.“ Och de första minuterna var inte lätta. Men efter ett tag kom jag in i det. Vande mig.
Heja Heja handlar om Martinas egna resa från att vara soffpotatis till att vara maratonlöpare. Hon berättar hur hon utvecklats och att hon från början “endast“ klarade av att springa i tolv minuter utan att stanna. Själv tycker jag att tolv minuter är väl ganska okej om man aldrig rört på sig?
Martina är väldigt positiv, lite för positiv. Och lite för duktig. Att hon klarar av att springa oavsett väder och vind, oavsett om hon bara vill stanna och kräkas.
Så när hon hamnar i svackor som jag själv kan känna igen mig i gillar jag boken lite mer. Blir lite skadeglad typ. Tänker att “Det var väl på tiden“. Det visar sig att Martina också har uppehåll från sin löpning och att det inte är så himla lätt att komma igång igen och att det mesta känns segt när man inte varit i löpspåret på ett tag. Precis som alla känner. (Eller åtminstone jag.)
Jag tänkte att Martina kanske kunde få mig att ta tag i min egen löpning igen. Boken lockade med tanke på att den endast är 3 timmar och 17 minuter. Quick fix liksom. Och jag känner mig lite peppad i omgångar och tar till mig hennes tänk att “Om jag klarade 12 minuter idag måste jag klara 13 imorgon“. Det känns smart.
Fast jag lyckas inte snöra på mig löparskorna. Tänker istället “Det är kallt“. “Det är mörkt“. “Det snöööööar ute!“.
Boken är ändå lite lagom trevlig och jag drar på mungiporna ibland. Men som sagt, jag vet inte direkt om den motiverar mig till att börja kuta runt i skogen, och ännu mindre bland folk i centrum.
Att springa ett maraton känns oändligt långt borta. Men tjejmilen kanske man ska våga sig på nästa år?
