Så hände det. Jag glömde hörlurarna till telefonen hemma. Paniken började redan på tåget till jobbet.
40 minuter utan nåt att lyssna på.
40 minuter där jag skulle göra absolut ingenting.
40 minuter som jag hade kunnat sällskapa med Jonas Gardell, men nu fick lyssna på andras samtal.
Sen glömde jag bort missödet med hörlurarna efter ett par timmar på kontoret. Men nu ska jag ut igen. Som tur är så lyckades jag skrapa fram ett par hörlurar (det vore väl synd och skam om vi inte hade några lurar som låg och skräpade på kontoret) och slipper därmed känna mig naken, ensam och rädd när jag åker kommunalt.
Behöver jag ens säga att jag är lite beroende??
