Torka aldrig tårar utan handskar del 2: Sjukdomen…phew.

Recension av: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen
Av och med: Jonas Gardell“ 

Är det bara jag som inte för mitt liv kan komma ihåg vad Gardells omtalade bokserie faktiskt heter?! Varje gång som jag har pratat om den har samtalet gått ungefär så här:

– Jag lyssnar på en helt ok bok just nu.

– Vilken?

– Men, Gardells senaste“…vad heter den“…Torka inte“….Torka aldrig tårar“…na (?) utan“…Torka inte eller torka aldrig? Äsch du vet vad jag menar“…

Ja, ja. Ni vet vilken jag pratar om i alla fall“…och nu tänkte jag vi skulle snacka lite om boken. Det här är alltså 2:a delen i Gardells serie om Benjamin och Rasmus som lever i ett aidsdrabbat Stockholm någon gång på 80-talet“….precis när aids var nytt och fortfarande var något som “”bara“” drabbade homosexuella.

När jag lyssnade på första delen var jag kluven, och jag fortsätter att vara det. Å ena sidan “– vilken viktig bok för så många människor! Å andra sidan “– varför kan inte jag som icke-homosexuell få känna igen mig “– åtminstone litegrann? Gardell är så mån om att i sin beskrivning av utanförskap verkligen få läsaren att FÖRSTÅ hur extremt utanför de homosexuella varit att han gör utanförskap (som fenomen) till en känsla enbart för homosexuella. Därmed stänger han ute de heterosexuella helt ifrån att ens kunna förstå hur det verkligen var. Det är synd.

Min andra kritik (ja, för jag har två) är att Gardell inte lyckas vara konsekvent med sina karaktärer. I grunden så gillar jag att han gör personerna i boken levande med olika dialekter och sätt att prata“…men nu har Rasmus bytt dialekt så många gånger att jag inte längre vet vem han är. Pratar han stockholmska? Eller värmländska? Är det Rasmus som pratar finlandssvenska helt plötsligt?! Vad är det som händer?!

Ska vi istället prata om det som gör boken viktig, bra, läsvärd och till en sån bok som alla bör lyssna på, trots att de kanske har ett schizofrent förhållande till Gardell så måste vi bli lite allvarligare. Det som berör mig mest och det som dröjer sig kvar hos mig, är hur homosexualiteten skapar ett stort gap mellan huvudpersonerna och deras familjer och lämnar dem alla ensamma. Det skulle inte behöva vara så, men i den här tiden fanns det inga val “– och det är det som gör boken så gripande.

Så. Jag är extremt kluven. Ena sekunden älskar jag boken, nästa är jag irriterad och arg. Men precis som med första delen av serien uppmanar jag dig att lyssna på den och bilda din egen uppfattning“…för det är en “ helt enkelt en sån bok.

Betyg:“