Mislit (Misery litterature) är en genre vars namn sägs ha skapats av en brittisk bokbranschtidning. Namnet flirtar förstås med “Chick lit“ och de nya genrenamn som skapats efter det, “Zombie lit” och “Mommy lit”. Det senaste jag hörde var “Lad lit“ med boktitlar som “Om en pojke“ och “Hur man talar med en änkling“ som exempel.
Mislit syftar på böcker som handlar om mänskligt lidande och vägen upp ur bråddjupet. Oftast handlar de om en uppväxt under fruktansvärda förhållanden. Pedofili, misshandel, våldtäkt och utnyttjande. Huvudpersonen tar sig med egen kraft ur sin misär och och skapar själv ett bättre liv åt sig. Nästan all Mislit är skriven i jagform och säger sig vara baserad på verkliga upplevelser. En form av självbiografier alltså. Någon har räknat ut att över 80% av all Mislit läses av kvinnor.
Den första bästsäljaren i genren sägs vara Dave Pelzers bok “Pojken som kallades det“ som kom 1995 och efter den succén är förlagen alltid på jakt efter fler sorgliga historier om barn som farit illa under sin uppväxt. Dessvärre har detta även skapat utrymme för författare att fuska, att hitta på att en fruktansvärld uppväxtskildring är helt sann och när detta sedan uppdagats har författare och förlag blivit formligen lynchade av rasande bokläsare som känt sig lurade.
Varför dras vi då till dessa grymma berättelser, vad är det som lockar? Jag tror att det är samma drivkrafter som får oss att läsa thrillers, deckare eller skräck. Att bli omskakad och få snudda vid en tillvaro så långt från ens eget “vanliga“ liv. Kanske förnimmelsen av fasa förstärker välbehaget när man sen får läsa om revanschen vilket ger en förhöjd livskänsla i vardagen.
Mislit hos Storytel, lägg gärna till i kommentarsfältet om ni kommer på fler!
Det skall bli ett sant nöje att döda dig
Pojken som överlevde förintelsen
Mislit på engelska:
Kanske faller lite utanför ramen men starka verkliga berättelser som berör på djupet:
