För ett och ett halvt år sedan letade jag och min man hus i Bromma. Vi kunde Hemnets utbud utantill och gick på visningar varje helg. En dag var jag och tittade på en villa utan min man. Ibland fick vi reka olika objekt för att slutligen gå på omvisningen tillsammans. Redan när jag klev in i villan kände jag ett obehag. Ganska snabbt fick jag en känsla av att det vilade en familjetragedi över huset, att de blev tvungna att lämna det i all hast. Det var inte fullt så stajlat och välstädat som andra objekt. I dörrar och väggar syntes spår av slagmärken och i kontoret luktade det svagt av alkohol. Jag tog en snabb sväng i huset och hamnade till slut i trädgården på baksidan. Utan att säga hej då till mäklaren gick jag därifrån och det var då tanken slog mig: hur ska mäklaren veta om alla har gått? Och det var så idén till boken föddes och även texten: “Du oroar dig för hur många som kom på visningen. Men du borde fråga dig om alla gick därifrån.“
Intrigen till “Visning pågår“ växte fram och jag insåg att jag redan hade gjort hälften av all research genom att gå på visningar, köpa och sälja hus (vi hittade vårt drömhus till slut). I boken ville jag få med alla spännande karaktärer: den sliskiga mäklaren, den märkliga spekulanten, den opålitliga bulvanen och den skumme besiktningsmannen. Och så säljaren förstås, Cornelia Göransson, som tog steget att våga skilja sig från sin man och plågoande Hans. Dagen efter omvisningen hittas han mördad i gästrummet. Deras gemensamma dotter Astrid, 6 år, gör upptäckten och efter det brakar helvetet lös. Mordvapnet visar sig vara en av familjens köksknivar och det finns inga tecken på inbrott. Kriminalinspektör Emma Sköld riktar snabbt sina misstankar mot Cornelia. Och för att komplicera saken ytterligare, är Emmas syster Josefin nära vän med Cornelia. Faktiskt hennes enda vän, visar det sig. Men är hon den hon har utgett sig för att vara?
Jag älskade att skriva den här boken till skillnad från “Andra andningen“, som kändes mer som ett segt maraton med kniven mot strupen. Den här gången släppte jag all press utifrån och bara körde på. Förlitade mig på att jag kan skriva en bra deckare, min femte i ordningen. Och jag är nöjd och stolt över resultatet, hur osvenskt det än är erkänna det. Jag gillar själva temat med husvisningar och mäklarmiljön. Alla som köpt och sålt bostad vet hur omvälvande det är. Man går in i budgivningar med hela sitt liv som riskkapital, och möblerar rummen i sitt huvud ifall man skulle vara den som får köpa. Besvikelsen när det inte gick vägen, euforin när man vinner. För att inte tala om allt arbete bakom en försäljning “ det är hårt slit och känsloladdat på många sätt. Utelämnande.
Det värsta jag kan tänka mig är att någon utnyttjar möjligheten att göra något med ens hem när man låter främlingar komma in under en visning. Och det är just därför min bok börjar exakt så:
à terigen har Katarina Ewerlöf läst in en bok om Emma Sköld. Hoppas att den är lika spännande att lyssna på som den var att skriva.
Vänliga hälsningar,
Sofie Sarenbrant
