“ Ãr du helt galen? Menar du på allvar att du överväger att ställa upp i det där programmet?
Kommentarerna jag fick när det blev klart att jag skulle vara med i SVT:s satsning Deckarna var av olika slag. Men alla undrade hur jag resonerade “ hur avslöjande skulle man våga vara? Vilja vara?
Veckorna innan vi slussades bort till Värmlands urskog var vidriga. Jag tvivlade på mitt beslut, ifrågasatte det jag föresatt mig. Men hur mycket jag än oroade mig över hur det skulle gå så visste jag en sak “ det fanns ingen återvändo.
När jag träffade de andra författarna på Centralen insåg jag ganska snabbt att vi alla delade samma ängslan.
Inspelningarna drog igång direkt när vi klev av tåget. En minibuss skulle transportera oss den allra sista biten och redan där drog det igång. Snacket. Och nu kommer ni säkert tycka att jag är hur lökig som helst, men det viktigaste av allt: GEMENSKAPEN.
Jag kan ärligt säga att de fem personer som jag fick förmånen att lära känna under inspelningsveckan för alltid kommer att ha en väldigt viktig plats i mitt liv. Det vi delade och kom att samtala om var omöjligt att inte drabbas av.
Om så bara ett uns av detta förmedlas i rutan så är jag övertygad om att det kommer att bli något alldeles extra. Inte för att vi pratade om världsomvälvande upptäckter eller för enastående argumentation, utan för att vi pratade om det där lilla sköra. Saker som vi alla bär inom oss. Händelser som kommit att forma oss. Det som kallas livet. Det som ibland kan göra så svidande ont och vara så smärtsamt och samtidigt så fantastiskt.
Sedan hade vi helt galet roligt. Också. Nu kör vi, kolla för sjutton!
/Denise
