Ann Rosman Gästbloggar!

Bakom välhållna husfasader och vacker snickarglädje döljer sig gamla historier

Jag är mitt i skrivandet av bok 6 när det tar stopp. Det är så ibland “– alltid lika frustrerande. Då går jag upp till kommendant Eiwe Svanberg på Carlstens fästning, lånar nycklar som vilar tungt i handen, och ger mig in i gamla gångar och fängelsehålor. Portarna kärvar och knarrar när jag öppnar dem, släpper ur minnen och historier som kanske borde ha förblivit inlåsta och jag drabbas av den där känslan “– att jag inte är ensam. På ett både läskigt och fascinerande sätt.

En ö mitt i det salta västerhavet. En stad grundad på 1200-talet som trots sin litenhet har lager på lager av historia och historier. En skattkista för mig som författare. Marstrand är min kärlekshistoria och hittills har det blivit fem böcker.

Jag har seglat varje sommar sedan jag föddes. Från de nordliga Kosteröarna gick vi söderut. Ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars breda dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna. Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Därför var det med viss ironi det visade sig att mitt släktband till Marstrand är genom sjörövaren Daniel Jacobsson, en man som med glädje tände falskfyrar på klipporna, slog ihjäl sjöfarare, och dog så sent som 1854. En samvetslös man, en bärsärk känd som “”den västra kustens jätte“”, som jag skrivit om i boken Porto Francos väktare, utan att då ha en aning om vårt släktskap. Tillfälligheter? Ibland undrar jag när jag passerar hans vik i vår snipa.

Genom sneda grindstolpar, övervuxna husgrunder och prästens snirkliga handstil i arkiven följer jag dem som levt och verkat här. Och funderar jag på hur jag ska kunna förmedla allt vidare till dig som läsare. Hembygdsföreningen har bilder av människor vars namn sedan länge står ristade och mossbevuxna på kyrkogården. Ändå undrar jag om de verkligen lämnat ön.
Det finns minnen gömda i murbruket på Carlstens fästning. Lägger du örat nära murarna kan du höra adelsdamen Metta Fock, Carlstens enda kvinnliga fånge, viska om Mercurium och om vem som var skyldig till giftmorden på hennes familj.

Fem böcker och nu ska Karin Adler vidare, mot nya äventyr. Jag är i full gång, med planerad utgivning maj 2016. Mitt i skrivarbetet får jag extra energi av att höra att böckerna uppskattas på Storytel. Kanske springer man extra snabbt när man lyssnar på Porto Francos väktare och ser sjörövarna kliva iland. Har de sett dig i dina svarta löparbyxor och neonfärgade skor? För i så fall är det bäst att lägga benen på ryggen.

Kom, gör mig sällskap via lurarna. Genom gångarna på Carlstens fästning, över klipporna med västanvinden i ditt hår och in i gränderna. Avsluta med ett bad i havet. Sätt dig sedan på en varm klippa och se solen gå ner vid horisonten. För botemedlet för allt är just saltvatten “– svett, tårar eller havet.

Glada hälsningar från Marstrand, Ann Rosman