Alltihop är Tomas Bolmes fel.
Det var han som någon gång sent sjuttiotal fick mig hooked på ljudböcker. Jag har fortfarande kvar en nästan sönderlyssnad kassettversion av ”Plan 714 till Sydney” som jag inte vågar spela av rädsla för att det sköra bruna lilla bandet ska brista.
Nu kommer säkert vän av ordning att hävda att inspelningar av serieböcker med ljudeffekter och många olika röstskådespelare inte är detsamma som riktiga ljudböcker, men lugn det finns ett samband. Efter Tintin fortsatte jag med riktiga talböcker.
Nu tittar VAO fram igen och säger att det faktiskt heter ljudböcker och att talböcker är något helt annat. De var platta orangea lådor med sex kassetter i varje och med brailleskrift på framsidan som biblioteken ENDAST lånade ut till synskadade, vilket är alldeles rätt. Här följer alltså ett erkännande.
Jag utnyttjade skamlöst det faktum att min mamma arbetade på ett bibliotek till att låna hem talböcker. Och när jag ändå golar ut familjen kan jag lika gärna göra det ordentligt. Syrran var lika medskyldig som jag.
Vi hade en gammal bandare i bilen och på familjens skidresor turades vi om att sitta trettio minuter i taget med sjuttiotalslurarna på. (att lyssna på samma bok genom högtalaren var inte att tänka på). Det hann genom åren bli många knastertorra inläsningar av Agatha Christie (som tydligen någon talboksförläggare hade ett extra gott öga till), Maria Gripe och Alistair McLean.
Under åren som ung vuxen var jag i huvudsak avtänd från både tal- och ljudböcker. Någon enstaka kassettbok hann det säkert bli, men bara vid festliga tillfällen. Det riktiga återfallet kom inte förrän jag började resa i jobbet och skaffade mig en Ipod (för er ungdomar är det en Iphone som inte går att ringa, texta eller instagramma med) och återupptäckte talbokens moderna efterträdare – ljudboken.
Sedan flera år kör familjen numera Storytel, vi använder appen flitigt och två fjärdedelar av familjen är mycket trötta på pappas gubbmumlande om hur bra de har det som bara behöver dutta ett par gånger på sina telefoner för att få tillgång till tusentals titlar inlästa av några av de allra bästa röstskådespelarna och detta utan att behöva snegla över axeln efter mr Bookman – Library detective. (Obs! Seinfeldreferens)
För mig funkar ljudböcker bäst när min hjärna är lite lagom sysselsatt. När jag var liten var det legobyggen eller den där monotona bilbaksätesresan som gällde. Idag lyssnar jag från förarsätet i bilen eller när jag tvingas till någon hus- eller trädgårdssyssla. Jag har utvecklat en hybridteknik där jag läser en bok inne på soffan och sedan växlar över till att lyssna på ljudboken då jag motvilligt tvingas därifrån.
Jag provade faktiskt att själv läsa in ett kapitel ur Geim och trots att det är min berättelse och jag är hyfsat verbal visade det sig vara mycket svårare än jag trott. Jag är därför mycket glad att mina böcker är i goda händer. Mattias Linderoth gör ett strålande jobb med Geim-trilogin och Magnus Roosman (MemoRandom) och Jonas Malmsjö (UltiMatum) fortsätter att hålla fanan mycket högt.
Att höra sin egen bok som ljudbok är en märklig upplevelse. Trots att jag kan berättelsen utan och innan dras jag med av stämningen och inläsarens skicklighet och kommer på mig själv med att få lite kaninpuls. Många författare vittnar om att deras berättelser får eget liv när de väl kommer ut i bokform, och aldrig blir det så påtagligt som då man lyssnar på ljudboken. Man är inte längre författaren som ängsligt scannar den tryckta texten efter felaktigheter eller upprepningar, utan bara en lyssnare som vågar låta sig fångas av berättelsen.
Ibland, om ljudboken jag lyssnar på är riktigt bra, blir jag sittande kvar i bilen ute i carporten. Tittar jag då lite hastigt i backspegeln tycker jag mig skymta en rödhårig liten påg som lyckligt plockar med sitt lego på heltäckningsmattan i sitt sjuttiotalsrum medan Plan 714 lyfter i riktning mot Sydney i hans hörlurar. Tänk om han hade vetat att hans egna ord på liknande sätt skulle sväva ut ur tusentals lurar och högtalare.
Jag är rätt säker på att han hade gillat det.
//Anders de la Motte
