”Mamma jag kan inte sova för jag kan nästan inte andas.”
12-åringens röst kom långt bortifrån men ändå nära. Klockan var två på natten och han stod vid min säng. Jag sov väldigt gott. Vad är det han säger…kan inte andas? Åh en sån natt.
Man blir ganska luttrad av att leva med ett barn med astma och allergier. Kanske gör det en till en sämre förälder. Efter tolv år har man haft många nätter på akuten och man åker inte gärna dit igen. Man avvaktar i det längsta. Man ger medicin och öppnar fönster. Lysrörsljuset i väntrummet och syremätningsapparaten är inte lockande.
Efter att ha försäkrat mig om att han i alla fall fick luft nog för att vara talbar bad jag honom krypa ner bredvid mig och försöka sova där. Min klockan två-logik sa mig att jag då både kunde hålla koll på att han mådde bra och samtidigt sova själv. Jag skulle i alla fall höra om han ropade på mig, så länge han inte svimmade på grund av för låg syrenivå i blodet. Trötthet gör en ganska dum och oansvarig.
Men han kunde inte sova. Varje andetag krävde att han pressade ut luften med magmusklerna, det är ett workout-pass och det brukar man inte somna mitt i. Kanske vi skulle åka till akuten ändå. Jag var så fruktansvärt trött bara.
”Vill du lyssna på en ljudbok i min telefon?” fick jag ur mig. Då skulle han i alla fall ha något att göra medan han låg vaken. Jag gick upp och hämtade telefon och lurar och bläddrade fram en Fem-bok i Storytel-appen. Det var det första jag kom på. När han lagt sig tillrätta med lurar i öronen och telefonen på täcket somnade jag.
Fyra och en halv timme senare vaknade jag ganska utvilad och min fina kille sov lugnt bredvid mig. Han hade lyssnat på drygt två och en halv timme av Fem-boken och sedan noggrant lagt telefon och lurar bredvid sängen. Under den tiden hade tydligen astman gått ner så att han kunde andas tillräckligt lugnt för att somna. Det var en oväntad lösning, men jag var tacksam att det funkat, även om samvetet gnagde lite. Egentligen borde vi säkert åkt in. Men nu var faran över.
Nästa kväll var astman helt borta. Jag nattade honom och plockade upp boken vi höll på att läsa. Men: ”Mamma kan jag inte få låna din telefon igen. Jag vill fortsätta lyssna på den där boken…”
Nu är han inne på sin tredje Fem-ljudbok.
//Karin på Storytel
