Det var för nästan tio år sedan som jag vid ett tillfälle träffade en flicka i S:t Petersburg som såg ut som ett levande lik. Hennes magra och livlösa kropp var insvept i smutsiga, trasliknande kläder.
Trots att barnprostitution var och är förbjudet i Ryssland såg jag många barn i underjordiska vägövergångar som höll på att erbjuda sina tjänster till utländska turister. Det värsta var att se åttaåriga små och magra flickor med smutsiga ansikten och slarvigt rödmålade läppar. Jag hade väldigt svårt att gå förbi dem, ännu svårare att säga nej när någon sprang fram till mig och bad om pengar. Jag brukade ge dem en slant innan jag snabbt gick därifrån.
Men den här gången stannade jag. Jag frågade henne om jag fick bjuda henne på något varmt att dricka. Hon följde med mig utan att svara. Vi slog oss ner på ett café. Jag ställde inga frågor. Hon satt tyst hela tiden. Jag drack kaffe, hon drack te och åt kakor. Så här träffades vi flera gånger innan hon en dag berättade att hon hette Natasja.
Hennes historia som hon började berätta för mig var så skrämmande och omänsklig att jag grät hela tiden medan jag lyssnade på henne. Jag tänkte på om jag själv skulle kunna ha överlevt om jag blivit utsatt för alla dessa våldtäkter, förnedringar och misshandel som den här lilla magra tjejen hade blivit. Dessutom fick jag veta att allt detta skett i Sverige.
– Om det finns grader av helvetet, sa Natasja, så tror jag att jag hamnade i den värsta.
Jag lyssnade på henne och förstod att hon blivit utsatt för trafficking och sålts till sexslaveri. Jag kunde inte sova den natten. Jag tänkte på hur vi i Sverige kunde blunda för det här? Hur vi utnyttjar vår ekonomiska ställning för att köpa en levande människas kropp för att tillfredsställa våra behov. Som om det handlade om mat eller dryck.
Jag såg inte Natasja dagen efter. Det tog flera dagar innan jag återigen stötte på henne vid ett övergångsställe. Under tiden hade jag tagit kontakt med ett rehabiliteringshem där gatubarn som prostituerade sig eller var offer för sexhandel skulle kunna få hjälp. Jag ville ta Natasja dit. Hon var ännu magrare än då jag såg henne sist. Jag förklarade för henne att hon behövde hjälp och tog henne dit nästan under tvång. Jag besökte henne sedan flera gånger.
Idén att skriva en bok om det som hon varit med om föddes senare. 
– Som en varning till andra flickor, sa Natasja en gång. Kanske kunde det hjälpa även torskar att förstå att de flesta som säljer sex inte gör det ”frivilligt”. Vi bestämde att jag skulle skriva ner Natasjas berättelser. Det var en tuff tid för mig.
Medan jag skrev boken plågades jag av mardrömmar, hade ont i kroppen som om jag själv var utsatt för våldtäkter, psykisk tortyr och fysiska slag. Jag grät hela tiden, var inte kapabel att träffa vänner och leva ett normalt socialt liv. I varje man såg jag en hallick eller torsk. Jag intervjuade flera män om deras attityd till sexköp och gjorde research. Jag gick på gatorna, satt på café i de köpcentrum där jag fick veta att sexhandeln hade pågått.
Plötsligt såg jag mycket som jag inte lagt märke till innan. När boken blev färdig kändes det verkligen befriande. Både för Natasja och mig. Hon var mycket nervös och frågade mig hela tiden om någon av hennes hallickar eller torskar skulle kunna känna igen henne och även hämnas på henne. Jag var också nervös, men av andra skäl. Tänk om det skulle gå dåligt för boken och ingen skulle vilja köpa eller läsa den.
Jag visste att boken var tung att läsa. Själv kunde jag inte läsa den utan att gråta – och då hade jag ändå inte tagit upp de värsta av Natasjas berättelser. Boken blev en enorm succé. Den översattes till danska, ryska och nu även engelska.
Sedan dess har det även kommit ut en fortsättning – Nästan fri, hennes berättelse om hur hon blev befriad från sexslaveriet och hur hon blev bemött av svensk polis.
//Vera Efron
