Det pinglar till när butiksdörren öppnas. Vänner och grannar trillar in en efter en, hejar glatt på varandra och väljer ut varsin kaffekopp från hyllan med retroporslin. De sjunker ner i 60-talssoffan eller på de pinnstolar som är till salu för tillfället. När butikens ägarinna ställer fram dagens fikabröd, en radiokaka eller kanske en rulltårta, är småpratet redan igång.
Det är trekaffe hos Anna-Lisa. En scen som återkommer i mina böcker och som alltid leder handlingen framåt. Här berättas nyheter, här avslöjas hemligheter, här har några av bokens personer blivit förälskade.
Någon har sagt att bra feelgood kännetecknas av att man som läsare själv vill vara med i boken. Bli kompis med romanens människor. Vara en i gänget. Dela myset.
Och det är just här, vid trekaffet, som mina läsare vill hoppa in i handlingen och vara med. Alla förstår att Anna-Lisa inte finns på riktigt, att hon är en romanfigur. Men de drömmer ändå om att få vara med om dagens mysigaste stund.
Jag har fått frågan flera gånger:
”Kan du inte öppna den där retrobutiken själv, så att man kan få komma och dricka trekaffe? Snälla …?”
De är inte helt fel ute (det är förstås aldrig mina läsare). För den första romanen i 
Anna-Lisa-serien, Anna-Lisas Antik, kom faktiskt till när jag själv gick och drömde om att öppna en butik med gamla saker. Men istället skrev jag en roman och lät Anna-Lisa förverkliga min dröm.
I uppföljaren Flickorna i speceriaffären, som nu kommer som ljudbok, fortsätter förstås vännerna i Söderberga att samlas hos Anna-Lisa på eftermiddagarna.
Och visst kan du och jag vara med. Fixa en termos med kaffe eller te och lägg upp litet gott fikabröd innan du slår dig ner i soffhörnan och börjar lyssna.
Så ses vi där, på trekaffet hos Anna-Lisa!
//Eli Åhman Owetz
