En vinter för två år sedan gick jag genom Vasaparken med en gallskrikande liten bebis i en sunkig, ful, röd vagn. Strumpbyxorna kasade ner precis hela tiden och jag svettades fast det var snöblandat regn och iskallt ute. Jag var extremt kaffesugen, men hann inte smita in på Fabrique och köpa mig en lyxig latte innan första mötet med föräldragruppen på BVC. Där någonstans föddes idéen till min roman Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan, som handlar om den absurda och många gånger skrattretande verklighet man befinner sig i när man precis har fått sin första bebis. Om att längta ut och bort, att vilja dricka vin och dansa, gå och träna – bara för att längta hem igen precis när man kommit utanför dörren. Boken handlar om tre tjejer, Emma, Shirin och Dolly, som egentligen är ganska olika, men som finner varandra där i BVCs gamla soffa och kommer på att de har mer gemensamt än de först trodde.
Själv har jag sedan den där dagen för två år sedan hunnit flytta från Vasastan och landat i en helt annan miljö, nämligen på landet i byn Lerkaka på Öland. Och nu ligger det en ny liten bebis i vagnen, som trivs betydligt bättre än sin storebror med att ligga nerbäddad och rullas runt. Dock är det mycket i småbarnslivet som är sig likt, och jag upptäcker fler och fler komiska situationer varje dag. Så det finns gott om material för en uppföljare, som jag just nu sitter och klurar på. Inte helt oväntat kommer karaktären Emma att flytta till landet och inse att renovering av ett gammalt hus inte alltid är en dans på rosor.
Det känns nästan surrealistiskt att min bok nu släpps som ljudbok, inte minst eftersom 
nästan alla jag känner i princip helt gått över till att främst lyssna på ljudböcker, framförallt småbarnsföräldrar som vill få sig en god bok till livs, eftersom de fungerar väldigt bra i kombination med just barnvagnspromenader. Själv är jag ingen stor ljudbokslyssnare, jag har faktiskt bara lyssnat på en enda ljudbok i hela mitt trettiotvååriga liv. Det var en skoluppgift i nionde klass – jag minns att jag valde En yxa i nacken av Hans Alfredson, där han själv läst in boken. För att ni ska förstå hur länge sedan detta var så kan jag meddela att berättelsen kom i form av fyra kassetter (!). Dock minns jag fortfarande hans röst, och att boken faktiskt var riktigt bra. Så det där med ljudböcker kanske är något för mig trots allt. Undrar om jag vågar lyssna på min egen bok – eller om det bara skulle kännas konstigt. Roligt är det i alla fall att den finns i det här formatet, och jag hoppas att den ska nå många lyssnare, inte minst barnvagnspromenerande nyblivna föräldrar, som jag hoppas känner igen sig lite extra mycket.
//Anna Winberg
Läs mer om mig på www.annawinberg.com, eller följ mig på instagram: a_winberg
