Att tala om det innersta mest förbjudna är att släppa loss besten.

Besten har gnagt i en inifrån, ylat och varit helt oberäknelig. Den har så många gånger hållit mig vaken och den fick mig att gå med nedböjt huvud för jag var rädd att den skulle synas när någon tittade mig djupt i ögonen. Besten, eller skammen som många kallar den fanns i mig och jag visste inte hur den kommit in i mig. Jag var ju bara ett barn när den började rumla runt i mitt inre. Jag undrade om andra hade en i sig också med det syntes aldrig. Jag förstod att man inte skulle ha en inom sig, det var nog bara jag.

Jag hade dock lärt mig att söva besten inom mig. Glada nätter med bubblande vin och fina titlar och diplom fick besten att bara morra. Det vara bara mellan fyllorna och i tristessen som den fällde ut sina klor och klöste för att hålla mig medveten om att den inte lämnat mig.

Besten eller jag, sa jag en dag. Besten ska ut och ut kom den med tårar, 77 000 ord och gråt-blandat snor i pappersservetter.

Väl ute var besten en liten hjälplös hundvalp som ville bli klappad och som ville leka. Besten inom mig var bara en liten hundvalp och jag kunde inte annat än titta på krabaten som i sin enkelhet snubblade och jagade förvirrade flugor. Den stora besten som var min fiende hade blivit min mjuka vän som nu värmde mig när jag behövde tröst och styrka.

Idag finns ingen best att dölja i ögat och jag måste sträcka på mig för att riktigt se vart åt min hund springer. Tänka att skammen på insidan kan bli styrka och glädje på utsidan bara den genom den nakna bekännelsen får komma ut. Det innersta mest förbjudna är inte längre förbjudet.

//Lina Axelsson Kihlblom