Tidig morgon. Jag ser grannar huttra vid busshållplatsen. De ska iväg för att baka bullar, såga brädor, designa hus, operera människor, köra taxi, flyga flygplan, kratta jord och skriva dataprogram. De ska på konferenser och utvecklingssamtal och kickoffer och briefingar och planeringsmöten och föredrag. Själv ska jag slå ihjäl folk. Jag ska bara dricka kaffe först. Jag tar med mig muggen till skrivbordet. Karaktärerna hoppar redan omkring som vansinniga, knuffas och bråkar med varandra:
”Jag, jag, jag! Det handlar om mig!”
”Flytta på dig, sophög! Det är min tur nu!”
”Varför får aldrig jag vara huvudkaraktär?”
”Jag har faktiskt mördat flest!”
Jag suckar och tittar på dem.
”Lugna er, det finns plats för alla. Sätt er snällt nu så ska pappa skriva om er.”
Jag dricker mer kaffe. Karaktärerna tittar förväntansfullt på skärmen medan mina idéer och tankar blir till ord, meningar, sidor, kapitel.
Att vara författare måste vara det absolut roligaste på jorden. Jag har valt att skriva feelbad istället för feelgood. Det som intresserar mig allra mest är brottslingars psyke. Hur kommer det sig att vissa går över gränsen och mördar, medan du och jag inte gör det? För vi har ju alla någon gång tänkt tanken, eller hur? Inte minst på Den Perfekta Stöten, den som skulle göra oss oberoende för all framtid. Vi fantiserar. Men vi gör det inte. 
Tillsammans med Dan Buthler skapade jag serien om Christopher Silfverbielke, numera en ikon inom den svenska kriminallitteraturen. Miljoner läsare har följt galningens härjningar både i Sverige och utomlands.
Nu har jag fött Susanne, i mina ögon en betydligt värre psykopat än Silfverbielke – jag är själv rädd när jag skriver om henne och hon får sitta i en egen liten bur på skrivbordet. I den spännande serien De Sju Dödssynderna följer du Susanne och hennes väninna Jessica, prästen, när de gör det som du och jag inte gör. Går över gränsen. En präst och en domare. Förebilder med hög moral. Untouchables. Såna vi ska kunna lita på. Men – kan vi verkligen det? Lyssna och rys. Jag ser fram emot dina reaktioner!
//Dag Öhrlund
