Varför väljer man att skriva om något så skruvat som en mops som älskar opera?

Under min tonårstid var jag med om en händelse som allt sedan den dagen gjorde mig extra känslig. Jag upplevde det som att jag blivit som en skål med vatten vars innehåll dallrade så fort någon i rummet inte uttryckte sin mening. Under en lång tid gjorde den där extrema känsligheten så att jag kände mig annorlunda. Som tjugoåring var jag nyinflyttad i Stockholm från Västerbotten och ville bli sångerska, men jag trivdes inte med att gå ut på klubbar för att knyta kontakter och ragga skivkontrakt. Då dallrade vattnet rejält. Det slutade oftast med att jag blev ihop med någon musiker som därmed inte blev min bandmedlem och kompanjon, utan bara ett misslyckat försök till kärlekspartner. Killen ville ha en tjej och jag ville spela musik. Jag kände mig ensam och aningen bitter trots mina relativt unga år. Usch, bitter vill man ju inte framstå som, nej man ska ju vara generös, glad och lyckad! När jag en dag såg en haltande svart mops i mina kvarter kände jag själarnas gemenskap, genom mopsen kunde jag nå mina egna känslor av sårbarhet. Så föddes operamopsen Malcolm, och även en romanidé. Malcolm har också varit med om en olycka i valpdomen. Han har en lätt övernaturlig förmåga som gör att han ofta läser av människornas tankar och han oroar sig starkt för att aldrig finna en livskamrat och förbli ensam. Han har ju förstås sin matte, Britta, men hon är mer som hans mamma och Malcolm vill uppleva passionen! Som tur är har Malcolm ett sinne för musik och finner vad som är värt att levas för den dagen då han hör sin granne, den före detta operasångerskan Gullan Silvferstjärna, som tar ton i en mycket oväntad situation. Gullan däremot är inte ett dugg intresserad av Malcolm, som hon anser ser ut som ett svart vedträ och som man inte ser vad som är fram eller bak på. Gullan är mycket besviken över att livet inte gett henne mer och ja, hon är faktiskt rätt bitter. Inte blir det bättre av att hennes man, tillika föreningens ordförande, Per-Fredrik sätter igång med ett stambyte i sin iver över att göra nytta. Och sen har vi förstås Bianca, den unga och sökande singer/songwritern från Norrland som bor i ett olovligt andrahandskontrakt och som behöver göra allt för att dölja sin existens när stambytet drar igång.

I huset där jag bodde när jag började skriva skedde ett stambyte och några märkliga, verkliga situationer uppstod på grund av den ansträngda miljön, vilket gav mig idén till den här romanen. Vad händer när främlingar med olika problem tvingas mötas och sakta kommer ut ur sina skal? Kan ett yttre stambyte även förändra de ”inre stammarna” i en människa?

Vi är och har så många olika karaktärer inom oss själva och romanen är en perfekt spelplats för våra inre demoner att mötas och göra upp med varandra. Ibland krävs det en liten halt mops för att nå in i själens skrymslen.

När min mamma, Disa Åberg, läste manuset och kom in i bilden så hade jag fastnat i mitt skrivande. Mamma, som bland annat är copywriter och svensklärare, tyckte att manuset var för bra för att lämnas ofärdigt och bestämde sig för att ta över skrivandet när hon gick i pension. Disa, min mamma, bästa vän och författarkompanjon, är sjuk i cancer och vi har i ärlighetens namn inte vetat hur många månader vi haft på oss för att hinna göra klart romanen under hennes livstid. Eftersom cancern är och varit ett centralt tema i våra liv så har vi självklart fört in det i romanen. Hur känns det att lämna någon efter sig? Hur klarar man av att förklara vad som händer efter döden för en liten mops? Och hur klarar man av ett stambyte som aldrig tycks bli klart? Men inte har allt blivit sorgligt och allvarligt för det. Nej, granne med tragiken är som bekant humorn.

Jag och min mamma har varit måna om att komma ut med den här berättelsen medan vi båda befinner oss i livet och peppar, peppar, ännu lever vi båda två och kan stolt erbjuda lyssnare och läsare en historia om när ensamma människor möts på ett högst oväntat sätt och vågar släppa masken.

//Linda Bonaventura