I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!
Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m
ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.
Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.
Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 
romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.
Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?
Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…
//Annika Estassy
