Något som fascinerar mig är hur saker som händer oss som barn påverkar oss hela livet, oavsett om man begår brott eller inte. När det blev dags att skriva Springpojken, uppföljaren till Ensamfjäril, ville jag grotta vidare i problematiken som kan finnas kring unga män som växer upp utan en positiv manlig förebild, något som stämmer överens på min huvudkaraktär kriminalinspektör Johan Rokka. Rokka är en komplex person; utåt sett är han fysiskt stor, bullrig, vulgär och säger precis vad han tycker och tänker. Men inom honom pågår en ständig kamp med det förflutna; han har i sitt tidigare liv befunnit sig i den kriminella gråzonen, i jakt på bekräftelse och gemenskap. Något han försöker glömma och gömma för sina kolleger.
Under min research fördjupade jag mig i fenomenet Springpojkar – unga killar som rekryteras in i kriminella nätverk och utnyttjas i jakten på bekräftelse och gemenskap, något de inte hittat på något annat ställe i skolan eller hemma. De får uppdrag av äldre kriminella, t ex flytta vapen, förvara droger, hämta/lämna pengar och utnyttjas eftersom de inte riskerar samma straff då de är yngre. De lockas in i nätverken med löften om pengar, status och tjejer. Men verkligheten är smutsig och mörk, ofta är de bara i början på en lång kriminell karriär som kan sluta på värsta tänkbara sätt.
Det är utmanande att skriva trovärdigt om organiserad brottslighet, speciellt när ens enda erfarenheten kommer från andra böcker och filmer om ämnet. För att få en så komplett bild som möjligt av temat intervjuade jag personer som befunnit sig på bå
da sidor av lagen. Jag träffade män som ingått i grovt kriminella nätverk och diskuterade om vad som fick dem att hamna där. Vilka drivkrafter är det som styr och vilken psykologi används vid rekryteringen? För hur blir man en torped som inte tvekar att döda, varför är man beredd att begå narkotikabrott som ger mer än ett decennium i fängelse? Männen berättade också hur de kämpat och vad som krävdes för att de skulle ta sig ur sina destruktiva liv och hur man kan hjälpa unga kriminella män. Jag intervjuade även kriminalvårdare som arbetat på anstalter för Sveriges grövsta brottslingar, en psykiater som arbetar med unga kriminella och en polis som jobbar på ungdomsrånkommissionen i ett Stockholmsdistrikt. Alla jag träffat under researchperioden är ense om att bekräftelse och gemenskap är oerhört starka drivkrafter och närvaron av en positiv manlig förebild minskar risken för att unga män blir kriminella.
Polisen jag träffade berättade en oerhört stark historia om en ung pojke som han följde under flera år, hur han stöttade honom, hur han var den ende som kunde närma sig pojken utan att ta till våld – genom att visa sig utan uniform och inte använda handfängsel. De utvecklade en märklig ömsesidig respekt för varandra. Polisen var sedan den som fick lämna dödsbudet till familjen när pojken tragiskt sköts ihjäl i en gänguppgörelse, bara sexton år gammal. Jag berördes enormt av storyn och i Springpojken är min karaktär Eddie inspirerad av den. Hoppas ni kommer gilla berättelsen och karaktärerna lika mycket som jag 🙂
Önskar er en spännande stund
//Gabriella Ullberg Westin
1 comment