Jag borde inte börja denna text med att skryta. Ändå kan jag inte låta bli. För snart trettio år sedan lärde jag känna två tjejer som kom att bli mina bundsförvanter. Under hela min tonårstid och vidare in i vuxenlivet har vi följts åt.
Vi har inte särskilt många likheter, olikheterna är desto tydligare. Vi har inte alltid varit snälla mot varandra, tvärtom. Men vi har alltid haft varandra.
Mitt författarskap har sedan starten år 2000 med Väninnan präglats av just vänskap. Kärlek och passion kommer och går, vännerna består. Möjligen en klyscha, men ändå min sanning.
För tre år sedan kom idén till Sthlm Queens upp. Som vanligt utförde jag någon enahanda syssla medan filmen plötsligt spelades upp. Men till skillnad från andra historier jag valt att skildra, så kände jag tydligt igen den här historien, var den kanske ett minne? Mycket utspelades runt mitt köksbord i min första lägenhet. Jag började förstå att det var dags att gräva i tiden som formade mig till den jag är idag. Hur det faktiskt kom sig att jag till slut blev författare.
Disa är ett smeknamn för Denise. Jag är inte Disa, men hon har drag av mig. Ganska många drag. Kanske till och med en rättvis avbild av den jag var nä
r jag var tjugotvå år gammal. Kanske är Simone och Mercedes tydliga litterära avbilder av mina två vänner. Att skriva är att skapa historier. Mer eller mindre sanna. Eftersom de är sprungna ur mitt huvud är det ibland svårt att avgöra, ibland inte särskilt intressant.
Sthlm Queens är en berättelse om Disa, Simone och Mercedes. Det är galna nätter på stan som aldrig tycka ta slut. Hemmafester. Frukostar och promenader med evighetslånga samtal. Tre unga kvinnor som står och vacklar inför insikten att de är vuxna med eget ansvar. Utan rustning för att klara striden. Jag önskar att jag kunde vara där tillsammans med dem. Inte för att återuppleva tiden som galen tjugotvååring, utan för att kunna krama dem. Hålla om dem länge. Stryka dem över håret och viska att allt kommer att bli bra till slut. För det blev det.
//Denise Rudberg
