Det var en gång en larv som växte upp och blev till en fiskmås. När fiskmåsen kom i tonåren tappade den vingarna, fick ett extra par ben och fjäderskruden blev till gråsvart päls. Fiskmåsen hade blivit varg. Vargen var stark och hungrig, levde som en kung i skogarna och satte skräck i sina offer innan han fällde dem. Men vargen blev till slut gammal och sjuk och lade sig ner i en glänta för att dö. Alldeles innan han drog sitt sista andetag sprack magen upp på honom, och ut klättrade den vackraste av enhörningar.
Min debutroman, Ondskan är en Blond Pojke, började sitt liv som larv, som en idé. Idén gick ut på att vi människor är ofta snabba att förenkla världen och dela upp den i gott och ont, sjukt och friskt, svart och vitt. Men verkligheten ställer sällan upp på den förenklingen. Jag ville skriva om det, men hade svårt att hitta min berättelse.
Så inträffade tragedin i Rödeby 2007, där pappan till en trakasserad pojke sköt ihjäl en av de tonåringarna som mobbat sonen, och jag förstod att jag hittat min 
berättelse. Jag samlade material om Rödeby men skapade samtidigt min egna värld, mån om att inte profitera på de verkliga människorna.
Men berättelsen körde fast. Jag lade undan den och skrev på annat. Några år senare tog jag upp den igen, såg att det inte alls var en roman, utan en pjäs. Entusiastiskt satte jag igång och förvandlade allt till scenanvisningar och dialog. Men pjäsen tappade snart sina vingar och slog hårt i backen.
Efter ytterligare några års paus tog jag upp texten igen. Denna gång gick det bättre. Texten var vild och stark, den slet i mig och jag slet tillbaka. Vi var ett bra jaktpar.
När Kalla Kulor-förlag gav ut boken i mars 2015 levde den som en kung mellan pärmarna. Vargen kanske inte är sjuk och döende, men den har ännu en gång fått en ny kropp. Romanidén som blev till en pjäs som blev till roman har nu blivit ljudbok.
//Fredrik Hardenborg
