Jag blev tillfrågad att skriva ett inlägg till den här bloggen i samband med att min bok ”Genom paradiset på en spikmatta” kom ut som ljudbok i mitten av maj. Jag såg det som en ära, en som jag uppskattade massor och tog på fullaste allvar. Därför har jag otaliga gånger formulerat en inledning i mitt huvud och även skrivit ner de första två meningarna som poppat upp, dock utan att kunna fullfölja. Det har tagit tvärstopp. Varje gång.
Det har inte spelat den minsta roll hur jag försökt tvinga mig själv och min hjärna till underkastelse, det har inte funnits någon möjlighet att komma vidare. Skrivkramp är bara förnamnet till vad som slagit mig alla de där gångerna eftersom ja
g omöjligt kunnat fokusera och koncentrera mig tillräckligt för att få ihop någonting vettigt. Nu har jag till sist fallit till föga och bestämt mig för att skriva om det enda jag i nuläget förmår att sätta ord på, själva anledningen till mina skrivproblem. En situation som i allra högsta grad berör familjelivet och rollen som förälder, som är just vad min bok också handlar om, men en sådan man som förälder inget högre önskar än att få slippa uppleva.
Jag och min man har nämligen gått från att ena dagen vara föräldrar till tre barn, varav ett förvisso har ett syndrom som medför vissa fysiska och psykiska funktionshinder, men för övrigt tre friska barn, till att vara föräldrar till ett barn med funktionshinder, ett som är friskt och ett tredje som numera benämns som allvarligt sjukt. Smaka på de orden: ”Allvarligt sjukt barn”. Det är inte en titel man önskar sin värsta fiende att tvingas sätta på sin avkomma, men det är just där vi befinner oss nu. Vår alltigenom underbara alldeles egna Lotta på Bråkmakargatan har diagnosticerats med leukemi. Juva är fem år gammal och har under de senaste två månaderna utsatts för fler prövningar än en människa borde behöva genomlida under hela sin livstid. I dagsläget har hon ytterligare tjugoåtta månader framför sig innan hon kan bli friskförklarad.
När ljudboken kom ut satt jag tillsammans med min man och vårt yngsta hjärta i en bubbla av chock och skräck i Umeå och försökte ta in den nya tillvaro vi så brutalt kastats in i. De förväntade boksigneringarna fick bytas mot plågsamma undersökningar, cytostatika i olika former och försök att hålla humöret uppe på en femåring som plötsligt fann sig fastlåst vid en droppställning i ett sjukhus trettiosju mil från hemmet och syskonen. Detta medan man själv simmade längs vansinnets rand. Att i det läget sätta sig och skriva ett blogginlägg om tillblivelsen av en fiktiv humoristisk historia visade sig för min del vara oöverstigligt. Alla föräldrar torde, åtminstone till viss del, kunna föreställa sig den bottenlösa skräck man ställs inför i det här läget. Stella i boken snuddar, liksom jag gissar att så gott som alla föräldrar någon gång gör, vid tanken på hur det skulle vara att förlora sitt barn, men slår lika snabbt undan den för att hon helt enkelt inte orkar fullfölja den. Precis så är det även i verkliga livet. Tanken att det inte skulle gå vägen är ständigt närvarande och lamslår ens samtliga sinnen, samtidigt som den är helt omöjlig att ta in. Det blir som en dans i huvudet där de dansande inte tål sin partner men lika lite som de står ut med den andres närvaro, lika lite förmår de skiljas från varandra. Det är en högst ondsint cirkel och den tröttar ut en tills man inte förmår tänka en enda vettig tanke. Bara att fatta det simplaste beslut gör en fullständigt utmattad.
När veckorna går blir man sakta lite starkare allt eftersom man vänjer sig vid sin nya verklighet, men vägen som vandras är inget annat än en berg och dal-bana utan synbart slut. När den lilla mår bra och är på gott humör kan man få glida nerför en bit utan större ansträngning, men när den tuffa behandlingen tar ut sin rätt och den lilla är låg som den djupaste dalgång, då får man ge allt man har för att ta sig den minsta millimeter framåt. Där står vi oss nu, med ändlösa meter räls att forcera innan vi når det dyrbaraste målet i världen. Men när vi till slut når det, då ska jag ge mig ut på boksigneringar så det står härliga till. Inte för den här boken, men förhoppningsvis för bok nummer två om Stella och hennes familj, den som ligger påbörjad och pausad i min dator. När nedförsbackarna blir fler än uppförsbackarna, då ska jag kunna skriva om någonting annat än min egen verklighet. Det är så jag tänker att det måste bli och fram tills dess hoppas jag att Stella klarar sig fint ute i världen på egen hand. Hennes skapare behövs tills vidare betydligt mer på annat håll. <3
Facebook-sida: Juva är en krigare!
//Jannice Eklöf
