Det kan hända att jag någon gång då och då läser gamla böcker jag skrivit, i någon typ av fåfänga, men det skulle aldrig falla mig in att lyssna på min bok som ljudbok om det är jag själv som är uppläsaren. Ingenting äcklar mig nämligen mer än min egen röst. Varje gång jag råkar höra den så skär det i mig och jag känner fasan strömma genom min kropp. Jag blir skamfylld och panisk och måste förinta ljudkällan, stänga av radion eller ännu hellre kasta den i golvet. Jag kan inte gå vidare i livet innan jag tystat mig själv.
Jag har funderat mycket på vad det kan komma sig att jag har så svårt att höra min egen röst. Jag tänkte först att det kunde röra sig om ett filosofiskt, existentiellt äckel, att man blir konfys av att höra ljudet av ens egen själ från något annat håll än sin egen strupe. Men så är det ju inte. Jag vet vad det handlar om. Det handlar om att jag ser igenom mig själv. Eller, att jag hör igenom mig själv. Det räcker med att höra mig själv prata i några sekunder och jag kan omedelbart nosa upp min egen falskhet, mitt eget koketteri, min falska ödmjukhet, mitt dolda förakt, min gömda rädsla. Den fulla vidden av min egen patetik står klart för mig varje gång jag hör min egen röst och därför avstår jag.
Det är den främsta anledningen till att jag inte längre arbetar journalistiskt. Jag brukade ju älska att göra långa personporträtt i tidningar på folk. Och att utföra själva intervjuerna har jag aldrig haft något emot. Men sen, när jag går hem på kammaren och lyssnar av mitt bandade samtal med mitt intervjuobjekt. När jag hör mig själv ställa frågor, hör min inställsamhet, mitt lismande, mina fåfänga försök att själv ta upp plats i intervjun. Det är outhärdligt. Jag håller alltså på att implodera av skam.
Jag intervjuade Victoria Silvstedt 2012. Jag lyssnade igenom intervjun sent samma kväll, jag blundade, kisade, jag visade tänderna där i mörkret, när jag blev för pinsam så började jag utstöta kroppsljud för att överrösta mina pinsamheter på bandet. Det var en lång intervju och jag var fånigare än normalt, det var som en utdragen fasansfull tortyr.
Vid intervjuns slut så tycker jag mig själv ha kommit så nära Silvstedt att jag vill byta telefonnummer med henne. Jag hör hur hon tystnar av förvåning. Hon ger istället sin mejladress till mig. Jag hör stolskrap och vi kramas och kindpussas och hon säger på sin svengelska: ”Bye, bye baby boy.”
Jag hör mig själv svara: ”See you soon baby boy.”
See you soon.
Baby boy.
Det är som järnridåer rasar ner kring fyra sidor av min person. Det var den sista intervjun jag gjorde i livet.
//Alex Schulman
