Mamma Mu och Kråkan har nyligen fyllt trettio år. Jag möter ofta unga vuxna som har växt upp med Mamma Mu, ja de har ibland hunnit få egna barn. Att de här karaktärerna har funnits så länge är förstås en av anledningarna till deras popularitet. Hårda killar med nitar och tuffa frisyrer kan komma fram och med nåt ömt i rösten utbrista: “Oh, Mamma Mu”! när de ser en Mamma Mu-bok.
Det har en viss betydelse att vuxna också kan hitta igenkänning och humor för egen del i böckerna. Det finns många vuxna ”kråkor”. Berättelserna håller sig inom barnets sfär. Mamma Mu gör, eller vill göra det barnen gör. Läsaren känner igen sig hur det är att t.ex. lära sig cykla eller gunga. Hon är ingen knasig ko som gör vad som helst. Idén till Mamma Mu och Kråkan kom från ett barn. Nästan alla mina berättelser kommer från början från en sång, som i sin tur kom ur en lek. Allt avlyssnat från små barn. Våra sånger som har funnits ännu längre på förskolor och i hemmen glimtar ofta igenom berättelserna.
Sångerna och sen berättelserna föddes när våra barn var små och i vår vildaste fantasi kunde vi inte föreställa oss att de skulle leva så länge och spridas ut över världen. Det var när sångerna och radioprogrammen klev in i böckerna och Mamma Mu och Kråkan fick gestalt genom Sven Nordqvists bilder som en helt ny dimension kom till. Hans drastiska humor, hans känsla för både Mamma Mus och Kråkans karaktärer och hans skicklighet som illustratör är helt avgörande för framgången böckerna har fått. Jag blir lika tacksam varje gång jag får bilder från honom på ett nytt manus. Han har fattat PRECIS! Och dessutom löst många av Kråkans tekniska påhitt, där jag i texten varit otydlig men tänkt: “Äh det där fixar Sven.”
//Jujja Wieslander
