”Nej, det blir absolut ingen uppföljare”, svarade jag en läsare efter att förra romanen ”Kanske imorgon” hade kommit ut. Jag ville att berättelsen om Eva och Monikas starka vänskap skulle fortsätta fritt i läsarnas huvud, som miljoner olika versioner av deras fortsatta resa. Jag var redo för nästa berättelse och nya karaktärer och relationer.
Tre månader senare satt jag på bryggan på landet och tittade ut över sjön Voxnan – och plötsligt satt Eva och Monika där bredvid mig igen. Jag försökte vifta bort dem, för jag ville vara ifred, jag hade ju redan planen för nästa bok klar i huvudet och var redo att sätta den på pränt. Jag försökte förklara att vi redan hade umgåtts dag och natt i flera år och att jag hade tänkt gå vidare. Men de var envisa. De satt där hela kvällen medan solen gick ned bakom de blå Hälsinge-bergen och viskade i mitt öra om vad som hände sen – efter det där slutet i förra boken. Slutet, som förvånade till och med mig när jag skrev den. Slutet som i alla fall jag trodde var slutet på deras vänskap. Slutet som.. (Nej, nu ska jag inte förstöra det för er som ännu inte läst eller hört ”Kanske imorgon”.)
Men det var helt enkelt bara för mig att gå in i min skrivarlya (se bild nedanför), sätta mig ned och fortsätta på berättelsen om vänskapen som jag hade varit så säker på redan var slut. Och den berättelsen börjar med att Eva åker till Mallorca med sin man Patrik och en bucket list i sin hand, en sådan där lista på saker man vill göra innan man dör. Frågan är om hon är modig nog att genomföra dem…
Så jag hoppas att du vill umgås lite mer med Eva och Monika – och med underbara Alexandra Rapaport som talat in både ”Kanske imorgon” och uppföljaren ”Bara idag” som ljudböcker som finns här på Storytel.
Trevlig läsning och lyssning!
//Felicia Welander
PS. Det verkar dessutom som Monika och Eva inte vill ge sig – en tredje bok om dem finns redan färdigviskad i mitt öra. Men det blir nog den allra sista om dem. Tror jag. Kanske. Eller…?
