Jag heter Kip Jansson. Jag är tio och fyller elva i november. Jag bor i en stor lägenhet med nio rum i Sveriges bästa stad – Örebro. Jag bor inte ensam. Det är olagligt. Jag bor med min pappa Andre. Min pappa har ett märkligt jobb. Han är författare. Han skriver vidriga böcker om död, skräck, rymden, onda väsen och zombier. En gång tjuvläste jag en bok. Den var så läskig att jag var tvungen att kasta ut den genom fönstret. Pappa undrade vart hans bok hade tagit vägen. Jag skyllde på lokala kraftiga vindar i Svealand.
Min mamma heter Shawn. Hon är advokat och bor i New York med sin man. Min grandma och grandpa bor i Washington. Jag är född i USA men flyttade till Sverige när jag var sex. Till pappa och mina syskon.
Jag har fem stycken. Inte pappor. DET RÄCKER MINSANN MED EN ANDRE JANSSSON! Mina syskon och jag har tre mammor tillsammans. Det låter krångligt. Allt krångligt i mitt liv är pappas fel. Han har ingen ordning på någonting. Varken pengar, räkningar eller kvinnor. Min pappa är galen i tjejer. Det är därför han har varit gift två gånger och har ungar med tre damer.
Jag tänker aldrig bli som pappa. Jag är livrädd för att bli vuxen. Jag önskar man kunde skära ut livet som en sockerbit. Sen kunde man ställa upp den i bokhyllan. Ingenting skulle förändras. Jag skulle vara tio år i en evighet. Slippa alla vuxna bekymmer. Pappa är så förvirrad att jag måste hjälpa honom med det mesta. Jag, Kip, tio år måste ta hand om min egen pappa.
Då är det tur att jag har Marjaneh. Hon är min klasskompis, granne och bästis. Marjaneh är helt knäpp. Det är hon som hittar alla märkliga och farliga äventyr på vår gata i Örebro. Hon kom på att det kryllade av spöken på vinden, att den nya grannen var en vampyr och hans dotterdotter var en dhampir – en halvvampyr. Det var hon som insåg att det sprang blodtörstiga djinner i Hagaparken och att det jobbade en livs levande men dödligt farlig häxa på Ica.
Det är tur att Marjaneh drar med mig i äventyret. In i allt mystiskt och farligt. Jag hade inte orkat med pappas konstigheter annars.
Men en sak oroar mig oerhört!
Jag och Marjaneh är tio år. Snart fyller vi elva. Vi blir äldre. Vi är ju bästisar. Vi får absolut absolut inte börja bli konstiga mot varandra. Till exempel att jag helt plötsligt ser henne som en hjälp, vacker tjej och hon mig som en hjälp, snygg kille. Då kommer sockerbiten i bokhyllan vittra sönder och allt blir förstört. För jag får verkligen inte bli som pappa.
Kip Jansson
