Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!
Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.
Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.
Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.
//Finn Bergstrand
