Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.
För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.
Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.
Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.
Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.
//Anna Jansson
