Finns det nåt bättre än att lyssna på en berättelse?
Att få följa med in i helt nya världar samtidigt som man kan vara fullt upptagen med sitt helt egna — promenerandes, badandes, virkandes, mekandes, lagandes mat. Ja, vad man nu än håller på med!
Jag gillar att ha många bollar i luften. Stressande säger vissa. Berikande säger jag (fast jag kanske inte ska nämna alla börjor på manus som ligger undanstoppade i datorns skrymslen eller de allt fler påbörjade stickningar och virkningar som kan hittas lite varstans där jag slår mig ner …)
När jag började skriva Freak visste jag inte mycket mer än titeln, när jag för mitt inre såg de första bilderna av Rakel som står där blodig utanför bästa kompisen Agnes dörr mitt i natten. Jag visste att Rakel hade varit med om nåt hemskt — och jag visste att hon själv inte var fullt så ovetande som hon var tvungen att få Agnes att tro.
Ungefär där stannade historien länge. Varken den eller jag visste vart den skulle ta vägen. Tills jag fick chansen att testa ett helt nytt berättarsätt: att skriva ett mellanting mellan roman och tv-serie — tv utan bild, text med ljud = min bästa kombo! Och plötsligt var det lätt. Idéerna snubblade över varandra, blev till ett första skelett som kunde byggas ut, och nånstans där dök platsen upp, allting började hända i Härnösand — stan där jag själv växte upp och led mig igenom tonåren.
Nu har jag sen länge lagt både tonår och Härnösand bakom mig, men precis som årsringarna på ett träd finns allt det där kvar inuti. Avlagringar av saker som hänt, gator jag gått, mysterier som aldrig fått sin lösning.
Så klart har inget av det som händer i Freak hänt på riktigt, men det kanske kunde ha hänt.
Det kanske händer.
Om inte mig så kanske dig …
Trevlig sommarlyssning!
//Karina Berg Johansson
