Upphittad dagbok
Låt säga att det finns något som beskriver ditt innersta: dina mörkaste hemligheter, skamfyllda tankar och pinsamheter, men också dina drömmar och framtida förhoppningar. Låt säga att det är en liten tingest som innehåller allt som du har känt och tänkt men inte uttryckt, eftersom det inte lämpat sig av någon anledning.
Om det fanns något sådant skulle du vårda det ömt och inte låta det hamna i orätta händer. Du skulle se till att ha ett bra lås till förvaringsboxen, troligtvis inte ens låta någon känna till att detta destillat av hemligheter existerade.
Låt säga att denna tingest är en dagbok, märkt med ditt namn. Och så tappar du bort den. Du tappar den inte hos en släkting eller på en utlandsresa, utan på en av de mest publika platserna i Sverige – tunnelbanan i Stockholm. Det här scenariot inträffade faktiskt. Klantigt av mig, kanske ni tänker? Men jag skrev inte dagboken, jag fann den.
Vad gör man med en sådan skatt? Vad hade du gjort? Som dagboksskrivare känner jag till hederskodex – man läser inte andra människors dagböcker. Inte en enda rad. Men efter att ha gluttat i den, förstod jag att den tillhörde någon som hade genomgått ett trauma, och som hade fört anteckningar under samtal med läkare. Där fanns även utdrag från en journal, och sida upp och ner av medicinska värden.
Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex. Ajabaja. Efter lite eftersökningar fann jag ägaren – en kvinna som hade genomgått en hjärninflammation och som nu led av sviterna efter den. Viruset som angripit hennes hjärna, hade nu lämnat henne med svåra synstörningar och hallucinationer så verkliga att hon hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten. Jag fick ta del av kvinnans hela historia och efter lite övertalning gick hon med på att blir inspirationskälla till Julia Harboe – en av huvudkaraktärerna i Labyrint – vägen in.
Min huvudkaraktär instagrammar
I linje med frågeställningen – Vad är verkligt och vad är illusion? – har jag byggt upp en parallellvärld med mina karaktärer. Jag vill nämligen att fiktionen ska rymma från boken och komma ut i den riktiga världen. Jag vill att en bok ska bli en hemlig dörr som öppnas och släpper ut historier i verkligheten.
Med material som tidningsartiklar, journaler och kartor vill jag skapa en autentisk känsla kring boken. Karaktärerna bloggar och finns på sociala medier, de sätter upp lappar i staden och försöker sprida sina respektive budskap. För mig handlar det inte bara om att skriva böcker – det handlar om att bygga världar.
Och med detta välkomnar jag er in i labyrinten och in i min värld.
Labyrint – vägen in är en korsbefruktning av spänningsroman och magisk realism med högt driv och oväntade vändningar. Den 5:e juli lanseras ljudboken som är uppläst av Julia Dufvenius. Del två av bokserien är just nu under redigering. Läs mer om boken och karaktärerna på www.karinpasche.se.
//Karin Pasche
