Hej alla ljudbokslyssnare!
För några år sedan var tanken att skriva böcker och få de utgivna mest en dröm och något som förmodligen aldrig skulle hända. Idag är drömmarna verklighet och mina böcker om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har blivit omåttligt populära. Att många frivilligt läser och lyssnar på det som jag har skrivit känns nästan overkligt och jag tror att författare överlag bör vara mer ödmjuka inför det faktum att det är läsarna som har makten över oss, inte tvärtom.
Erik Sandström är en man med fler bekymmer än de flesta men som ändå lyckas hålla ihop tillvaron på något obegripligt sätt. Tillsammans med ordningspolisen Patrik Andréasson och den minst sagt udda figuren Tomas Svensson hamnar de i olika mysterium och brottsfall.
Erik, Patrik och Tomas kompletterar varandra på ett sätt som gör att berättelserna nästan skriver sig själva och för varje gång som jag sätter den sista punkten i en berättelse byts det där intensiva berättardrivet mot en sorts sorgsen tomhet över att jag inte kommer att få träffa mina vänner på ett tag igen. Det kanske låter konstigt, och på ett sätt är det säkert det också. Men för mig blir skrivandet nästan maniskt, som en drog som det är svårt att vara utan och när allt till slut är över och jag är tvungen att lämna det jag har hållit på med i flera veckor, ibland månader, så är sorgen och uppgivenheten ett faktum.
Kanske är det för att jag tvingas tillbaka till en vardag som inte alls är lika spännande som den jag skriver om. Eller så är det bara så som livet måste vara, att det som är kul ibland måste brytas av med sånt som är trist. ”Annars vet man inte när det är julafton…” typ, och som min mormor alltid brukade svara på frågan om varför alla presenter var koncentrerade till den 24:e december och inte kunde delas ut lite mer sporadiskt över året.
Jag tycker särskilt mycket om karaktären Tomas som på något vis är en sorts symbol för att man får vara den man är. Och Tomas är den han är, och det är han oftast rätt nöjd med. Som person tror jag att han är rätt ensam i sin spartanskt inredda lägenhet i utkanterna av Gävle men det är en slags självvald ensamhet eftersom han någonstans har insett att den enda som förstår sig på honom är han själv. I sociala sammanhang är han så nära en katastrof som man kan komma men det kompenseras av ett intellekt och en slutledningsförmåga som är något utöver det normala. Tillsammans med Erik och Patrik så ger han en dynamik som är både underhållande och allvarsam.
Snart släpps den 5:e delen med Erik Sandström i spetsen, ”Mannen på bron”. Det är en riktigt tät och obehagligt intensiv deckare moch börjar med en scen som utspelar sig på Staffansbron i centrala Gävle. En kille i 25-årsåldern tänker hoppa från broräcket och både Erik och Patrik har larmats dit. Erik i sin ambulans och Patrik i sin polisbil. Något oväntat dyker Tomas upp på platsen och helt plötsligt börjar det som kändes hyggligt kontrollerat att kännas som något helt annat. Själva historien kretsar kring Gävles hockeylag, doping, intriger och oklara dödsfall. För alla som läser och lyssnar på mina böcker kommer igenkänningen att vara hög och det som var bra i de andra böckerna är ännu bättre i den här, åtminstone om någon skulle fråga mig.
Spännande lyssning!
Med önskan om en trevlig, avkopplande och varm sommar.
Mikael Ressem
