Någonstans brister himlen kom till mig insvept i en tjock dimma. Bland kobbar och skär i 1920-talets Bohuslån såg jag berättelsen utspela sig. Ett familjedrama och en uppväxtskildring som kretsar kring den trettonårige fiskarpojken Elis och hans familj.
Jag förstod tidigt att boken skulle handla om ett sökande. På ytan består det i att Elis försöker hitta sin äldre syster Signe som försvunnit, men sökandet pågår även på andra plan. Det sker ett sökande i det förflutna, efter sanningen om händelser som gömts undan i familjen. Och Elis söker inom sig, för att få reda på vem han innerst inne är.
Att Någonstans brister himlen skulle komma att handla så mycket om förändring som den faktiskt gör, visste jag dock inte från början. Kanske blir det så efter att man har jobbat mycket med en text. De olika lagren avtäcks efter hand, de blottläggs och slipas sakta fram. Mot slutet av skrivandet satt jag därför med en tematik i famnen som jag inledningsvis inte hade ringat in, och nu i efterhand känns det självklart. Förändring, detta oundvikliga som livets gång tvingar fram, som ibland kommer som en lättnad men alltför ofta medför svårigheter. Att våga släppa taget om det välkända och trygga, en kamp som varje människa för.
I Någonstans brister himlen finns förändringen med som en del av Elis vuxenblivande. När familjebanden brister tvingas han tänka sig livet på ett nytt sätt. Men förändringen finns även med i bokens samhällsskildring, inte minst i form av modernisering av både fiske- och gruvnäring, och arbetarna som drabbas av den. De som hamnar på efterkälken när förändringens vindar blåser, men även de som griper de nya möjligheterna, kvinnor som ger sig in i yrkeslivet. Ja, nu i efterhand ser jag förändring som ett nyckelord i min roman.
För mig personligen är det vid det här laget också dags för en förändring. I skrivandet lämnar jag bakom mig Elis och Signe och alla de andra karaktärerna i Någonstans brister himlen. Det är dags för en andra roman att bli till. Jag förflyttar mig norrut och ännu fler år tillbaka i tiden, för att lära känna andra karaktärer och nya platser. Och även om det är skrämmande att kasta sig in i detta nya, ser jag fram emot vad det för med sig.
//Erika Olofsson Liljedahl
1 comment
Har precis läst ut ” Någonstans brister himlen” och måste bara säga att det var en fantastisk bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Slutet rörde mig till tårar. Ser fram emot att få läsa mer av Erikas kommande böcker. / Christina