Hemmet: Vad tycker vi?

Flera här på Storytel-kontoret plöjde både “Engelsforstrilogin” och “Färjan” när de kom ut. Och vi älskade! Så när en ny bok av Mats Strandberg kom ut var vi ju tvungna att kolla in. Kan en bok som utspelar sig på ett ålderdomshem vara nåt? Och ja, det kunde det verkligen, lyssna genast!

Jenny Z: “Hemmet” har samma fina karaktärsbygge som “Färjan” men med skräckelement tagna från väldigt olika världar. Där det i “Färjan” är rå, äcklig och blodig skräck fylls jag som läsare av “Hemmet” av ett obehag som grundar sig i något hel annat. Här är det inte egentligen den yttre hotet som är värst utan insikten om det egna åldrandet, känslan av att livet är ömtåligt och att vi alla blir gamla en dag. Han beskriver livet för dessa gamla och ömtåliga människor på ett så fint och kärleksfullt sätt, samtidigt som han väver in det läskigt okända som drabbar dem. Han gör det riktigt bra och jag går ifrån läsningen med ett obehag i hela kroppen. Inte för att jag känner rädsla inför de spöklika elementen utan för att jag skakas om vi tanken på att jag själv är långt ifrån odödlig.

Lina S: Oförklarliga fläckar växer fram på väggar och tak, på äldreboendet basar en gräslig kvinna som bara bryr sig om att pyssla med personalens schema och lilla mamma är inte sig lik och väser brutala sanningar som ingen borde veta om.
Skräckmästaren Mats Strandbergs nya roman “Hemmet” är både otäck och rolig, både skrämmande och sorglig. Men den är främst en kärleksförklaring till våra äldre, fasan över att ingenting är sig likt med lilla mamma, och hur det känns att återvända till sin hemort, fenomenalt inläst av Johan Ehn.

Louella: Den här boken har begåvats med en fantastiskt duktig inläsare, som om inte en fantastisk författare vore nog! Efter ett par kapitel (kanske lite mindre lysande, så håll ut!) står det klart att besöket på Tallskuggans äldreboende kommer att bli mycket fascinerande på flera sätt. Ålderdomens obehagliga sidor känns tabu att tala om, men sättet på vilket Mats Strandberg gestaltar den – och då i dess kanske värsta tänkbara form – är just fascinerande och intressant, eftersom han gör det med sådan respekt och förtrogenhet. Fascinerar gör också de omsorgsfullt tecknade personporträtten, inte bara Nina och Joel och det gemensamma såret som plötsligt går upp på nytt … samt förstås den krypande skräcken.

Erika: Jag är egentligen inget fan av deckare och spänningsromaner. Inte för att jag inte gillar att bli skrämd utan för att den sortens litteratur ofta tråkar ut mig. Jag bryr mig inte om vem mördaren är, eller vad mystiska försvinnanden beror på.
Med det sagt är “Hemmet“, faktiskt, något helt annat än ovanstående sömnpiller. Här finns välskrivna karaktärer som verkligen fångar mitt intresse (God dag, mitt namn är Edith Andersson…) en inte ofta gestaltad miljö (ett ålderdomshem) och åkommor, fenomen och twister (demens, droger, trassliga relationer och luriga spöken??) som skruvar till det hela. Plus en grymt bra inläsare!

Jag var kanske lite skeptisk, men oj vad jag gillar den här boken!