En dag i maj 1997 ringde telefonen. Mannen som ringde pratade svenska med indisk dialekt och han hade en fråga: ”Varför är du så nyfiken på Indien och skriver så mycket om landet?”.
Jag förklarade att jag rest till Indien första gången när jag var 21 år och sedan återvänt varje år för att skriva reportage för Vagabond, resetidningen jag varit med och grundat tio år tidigare. Sedan frågade jag: ”Och hur har du, som är född i Indien, hamnat i Sverige?”.
Då berättade indiern, som kallade sig Pikej, om hur han föddes som oberörbar, hur han läste på konstskola i New Delhi, hur han träffade premiärminister Indira Gandhi, världens första kvinnliga rymdfarare, Valentina Teresjkova, och hur han mötte Lotta från Sverige och blev kär, men hur hon var tvungen att återvända hem och hur han två år senare köpte en cykel för att trampa till hennes hemland för att återförenas med henne.
Tio år efter vårt första möte följde jag med Pikej på ett av hans besök i födelsebyn i det före detta maharajariket Athmallik i djungeln i östra Indien.
När vi närmade oss byn blev vi stoppade av bybor som hade hört talas om vår förestående ankomst och gått för att möta bilen vi färdats i för att hylla oss med blomstergirlanger.
När vi kom till huvudgatan i byn dök en orkester upp. Chauffören fick bromsa in och så kröp i fram medan orkestern gick framför bilen och spelade hyllningssånger och allt fler bybor samlades längs vägen för att se den kastlösa men nu så berömda förlorade sonen återvända. Det kändes som om jag var på resa med en amerikansk presidentkandidat.
Det var där någonstans jag bestämde mig. Pikejs liv måste bli en bok.
Pikejs berättelse, insåg jag, handlar inte bara om hopp och kärlek, utan också om att överkomma hinder och undkomma förtryck. Den handlar om astrologi, profetior, som förverkligas, om hierarkier, kast, fördomar och hur en resa bortom horisonten kan förändra allt.
/Per J Andersson
