Det var 2003 och det ryktades om att jag blivit bög. En bög med rutiga byxor. Därför tog jag en omväg för att undvika centrum där Hassan och grabbarna brukade hänga.
Jag hade kommit in på estetisk linje med inriktning teater på Sankt Eriks gymnasium på Kungsholmen. Mitt i stan. Första dagen hade jag haft på mig en rosa skjorta och en Canada Goose-väst som jag hade snott på en fest. Men jag hade misstolkat klädkoden totalt. Jag hade trott att jag skulle smälta in men framstod istället som ett ufo, alla hade undrat vem den skumma adopterade överklasskillen från Lidingö var. Till slut fattade jag vad som funkade – till exempel rutiga byxor. Det var så dom klädde sig. Människorna som såg ut som teeaateer.
Att känna sig utanför gjorde mig obekväm. Så jag bestämde mig. Jag skulle veta allt. Jag läste alla klassiker jag kom över: Kafka, Sartre, Dostojevskij, Strindberg. Satt hela nätterna framför datorn och laddade ner 60- och 70-tals musik. Lånade franska nya vågen-filmer på bibblan. Blev vegetarian. Blev kommunist. Använde komplicerade ord som jag aldrig tidigare tagit i min mun: Paradoxal. Förebära. Excess. Grassera. Pregnans.
När jag klev av tunnelbanan längst ut på linjen sprang jag en omväg hem. Där jag kommer ifrån förtjänar bögar stryk, precis som kommunister och vegetarianer.
Tre år senare kom jag in på Teaterhögskolan på första försöket. Nu ingår jag i Dramatens fasta ensemble, men min uppväxt är fortfarande en stor del av mitt liv. För att beskriva resan från längst ut i förorten till Östermalms finsalonger skrev jag en monolog som jag turnerade med i flera år. Nu har jag utvecklat monologen till en självbiografisk roman.
Kicktorsken handlar om utanförskap, drömmen om att passa in och hur långt man kan gå i jakten på att känna sig älskad. Om uppväxten med missbrukande föräldrar, om mitt eget missbruk och om att försöka härda ut med humor.
Förra året vann jag Stora ljudbokspriset för min inläsning av Maskeradstaden av Maria Monciu. Det som var roligt då var att texten och karaktärerna påminde så mycket om mitt egna liv. Så att nu ha fått skriva min egna historia och läsa in den känns bara jävligt mäktigt. Jag blev supernöjd med inläsningen och hoppas ni också ska gilla den.
/Alexander Salzberger
