Lyssna på “Längre bort än hem”
Jag har en tråd i mobilen som heter ”Virka Balle”. Det är en sms-tråd mellan mig och mina tre bästa vänner. Det hela började som en syjunta. Vi skulle virka och sticka tillsammans, sådär som vi föreställde oss att en grupp väninnor kunde göra. Fast vi har aldrig virkat något. Utom en läppstiftshållare i form av en liten penis. Därav namnet. Mest har vi pratat. Och messat.
I balletråden avhandlas deklarationer, psykologer, hur full kan man bli på en firmafest, när vet man att en relation är slut, hur stavas babaganoush, hur sent i livet kan man skaffa barn och när fan kommer klimakteriet egentligen? Telefonen plingar, den smattrar i sjok. Våra män och barn kallar den ”Ballografen” och ber oss att åtminstone sätta mobilen på ljudlöst när vi ska äta.
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte kunnat leva utan mina ballar men vänskapen gör mig mer närvarande, påminner om hur svårt och magiskt livet är. Jag känner mig aldrig ensam.
En dag för sex år sen ringde en av dessa väninnor och grät. Jag satt med min två månader gamla son i famnen när mobilen vibrerade till. Min vän var otröstlig, jag kunde knappt höra vad hon sa. Hon sa att hon var gravid. Det som inte var möjligt hade hänt. Sex veckor. Kanske ytterligare ett missfall, hon visste inte. Men samtidigt hade hon fått ett barnbesked från adoptionscentrum. En två månaders pojke på andra sidan jorden är deras son. Adoptionsorganisationen tillåter inte gravida att ta emot barn. Nu var hon tvungen att välja bort ett av barnen. Jag kramade om min son och tänkte på pojken som var lika gammal på andra sidan jorden. Och min vän som inte fick bli hans mamma. Frågade vem pojken var. Två månader gammal. Från Östra Kina.Ett av barnen som måste väljas bort.
Händelsen påverkade mig så starkt. Jag inte kunde sluta tänka på den lille pojken och fundera över vart han hamnade till slut? Vem fick bli hans mamma istället? Funderingarna på barn och adoption tillsammans med lusten att beskriva riktigt nära vänskap blev till slut romanen ”Längre bort än hem”.
Bokens karaktärer – My och Helena är bästa vänner, de har följt varandra sedan barndomen, flyttat till Stockholm tillsammans, utbildat sig, festat, slitit, gråtit och blivit vuxna tillsammans. My är den rastlösa, känslomässigt explosiva konstnären och lever tillsammans med Peter och deras dotter Li-Lou. My är adopterad från Kina och tycker att hennes bakgrund som adopterad är hela anledningen till allt som är dåligt i hennes liv. Hon upplever trots sin starka karaktär och persona att hon är identitetslös, en människa utan hem.
Helena är den duktiga flickan, uppvuxen med en ensamstående mamma, pappan var alkoholiserad och försvann tidigt ur hennes liv. Hon försöker leva upp till sina egna förväntningar om livsduglighet, vill alltid göra rätt. Hon lyckas väldigt bra i karriären men är mycket ensam och ingår som en extramedlem i Mys familj, där hon är varje ledig stund.
Vännerna stöttar, roar och älskar varandra utan hemligheter, i en total symbios. Tills den dag, när Helena berättar att hon längtar så oerhört efter en egen familj, efter ett barn. Hon har försökt att bli gravid med olika män i över ett års tid. My blir chockad och mår illa av att Helena ljugit så länge.
När Helena misslyckas med alla sina försök att bli gravid, börjar hon fundera på att adoptera. Men hur skulle hon kunna göra det? Adoption är i Mys värld det värsta man kan göra en annan människa, det värsta som kan hända ett barn.
”Längre bort än hem” är en relationsroman om ofrivillig barnlöshet, adoption och kvinnlig vänskap. En ”feelgood” roman med svärta, om kärlek mellan bästa vänner, vänner som har varandra som familj och hur de slits itu av konflikten som uppstår. När längtan efter familj står emot en självupplevd uppväxt i utanförskap. Kärlek mot rädsla. Längtan mot bitterhet. Om barn, adoptioner, mammor, relationer, ångest, livsval, utanförskap och ett försök att beskriva hur det känns när skillnaden mellan utsida och insida är stor.
/Sofie Weidemann
