Jag heter Gunborg Sahlin och skriver jämt. Har nog alltid gjort det. Jag behöver inte papper och penna, ingen dator eller annat hjälpmedel utan orden, händelserna, karaktärerna eller vad det nu är, dyker ständigt upp i huvudet på mig. Ibland känns det som något att vara tacksam och glad över, ibland är det inget annat än irriterande.
Varför går det inte att laga mat, ta ett glas vin, promenera, eller se en vanlig snöstjärna smälta och bara vara där och då i stunden, utan att fantisera om annat under tiden?
Stundtals upplever jag min text som så otroligt levande och perfekt att jag undrar när Svenska Akademin ska få tummen ur? Andra gånger kan jag inte tro mina ögon när jag läser den skittext jag har producerat.
Höga berg och djupa dalar med andra ord.
Min roman Tro som nyss har släppts som pocket och ljudbok handlar om Rakel, en ung flickas svåra uppväxt. Efter att föräldrarna misslyckats med att ta hand om henne placeras hon först på barnhem och därefter hos en släkting. Rakels vän genom åren är trettonåriga Linnea som drunknat i en brunn.
Även om boken upplevs sorglig är den fylld av humor, vänskap och kärlek. För jag tror att det är en mix av dessa känslor som gör att man bryr sig om hur det går för henne i livet. Mitt mål är inte att alla ska tycka bra eller illa om henne, utan min önskan med denna del är att väcka nyfikenhet på Rakels fortsatta liv.
För mig är karaktärerna i en roman väldigt viktiga och jag avskyr själv när jag upptäcker att jag inte bryr mig om någon av dem. Tyvärr händer det ganska ofta.
Tro är första delen i en serie och samproducerad med medlemmar från olika Facebook grupper där ingen av oss inblandade har träffats i verkliga livet.
/Gunborg Sahlin
