Idén till ”Stay Metal” hade jag burit omkring på i några år, utan att ha fått ändan ur vagnen, så att säga.
En dag upptäckte jag och en musikerbekant att vi delade intresset kring det svenska språket och att uttrycka oss i skrift. Det resulterade i en gemensam blogg under sommaren 2009, där vi skrev vart annat inlägg och lät en berättelse växa fram helt fritt. Vid slutet av sommaren var berättelsen i mål, en 40 kapitel lång, helt skruvad historia som inte tål att presenteras närmare, men som ändå gav oss blodad tand till att skriva något seriösare.
Vi inledde planeringen av vårt kommande mästerverk genom att ungefär varannan månad träffas helt inkognito, kreativa möten längst in i ett mörkt hörn i en av Enköpings mindre besökta restauranger. En utmärkt plats där vi fick vara ifred och låta projektet ta form. Det är lustigt hur mycket inspiration man kan få med hjälp av några Mariestads och fyra små rätter!
När dessa hemliga träffar pågått i säkert ett par år satte jag äntligen pennan till pappret, eller snarare fingrarna till tangenterna, och började skriva. Det fanns fortfarande många hinder att övervinna. Hur skriver man egentligen en bok? Vilken research behöver vi göra? Det visade sig att det enklaste sättet var att bara sätta sig ner och skriva. Och sen pussla ihop det efter hand. Ingen synopsis, inget manus att hålla sig till. Allt fanns i huvudet och konstigt nog rann det ner på papper i ungefär den ordning det skulle. Stefan, min musikervän och numera även författarkollega, hade en viktig roll under själva skrivandet. utöver att förstås vara ett stadigt bollplank i planeringsfasen. Han skulle skriva sju kapitel i boken. Dessa sju är uteslutande dialog, vilket gjorde det till en rejäl utmaning. Poängen var att få till ett helt annat språk jämfört med boken i övrigt.
Resultatet, som låg färdigt ungefär ett år senare, heter Stay Metal.
Stay Metal är en historia om envishet. Om målmedvetenhet och övertygelse. Såna talanger besitter vår hjälte Kenny “Metal” Bladquist sannerligen. Dock kanske han kommer till korta vad gäller andra mer grundläggande egenskaper, såsom musikalisk talang och social förmåga. Kanske är det något man också bör besitta för att bli en av världens bästa hårdrockstrummisar? Eller behöver man det?
Ibland lägger sig nämligen slumpen i, och då kan som bekant vad som helst hända…
/Håkan Mattsson
