När jag skriver älskar jag de besvärliga människorna. De som är oförutsägbara och ger en överraskningar man kanske inte alltid vill ha. Överraskningar är vad tecknerskan Rebecka i ”Lifterskan” får när hon plockar upp Helen. Mötet leder till att hon själv blir misstänkt för brott, och tvingas till jobbiga upptäckter om sig själv. Rebecka som hanterar sitt liv, sin familj så ansvarsfullt -vad händer med henne i mötet med den vilsna tonåringen? Varför blir hon påmind om den där Frankrikeresan efter studenten? Och varför lyckas hon inte bli av med Helen?
När Rebecka sitter isolerad i cellen i Östersund tvingas hon inse att hon är misstänkt för mord, alternativt vållande till annans död. Vad hade hänt strax innan hon plockade upp Helen den där Allhelgonanatten?
”Lifterskan” och ”Besökaren” har vuxit fram ur händelser som berört mitt eget liv.
Jag tror att det mesta man skriver har bäring på känslor som man kanske annars försöker hålla ifrån sig. Skrivandet ger en terapeutisk möjlighet, så är det i alla fall för mig. Det som varit smärtsamt och svårt är ofta vägen in i en bra berättelse.
I sommar har jag läst in ett par av mina ungdomsromaner: ”Grattis, ha ett bra liv!” och ”Spelet om att vara någon – eller ingen alls.” De blir audioböcker nu.
Medan värmen steg i det trånga inläsningsbåset slogs jag av att jag alltid skriver om personer som har det kämpigt. Det kan vara lite galet absurda situationer som i ”Grattis…”eller mer realistiska som i ”Spelet…”. Men backarna finns där, branta och knaggliga. Ibland ramlar mina personer i kastbyarna men uppför tar de sig. Och där uppe på krönet, där händer det som gör livet värt att leva. Man möter nån, man förstår nåt… Ni vet. Stunderna när hjärtat slår så att det dånar ända ut i nagelbanden.
/Cannie Möller
1 comment