Jag hade något viktigt att berätta och valde ungdomsromanen som form. Jag som aldrig tidigare skrivit något skönlitterärt.
Det jag ville förmedla var obekvämt och präglat av tabun, fördomar och förtegenhet. Ändå skulle jag, som verkligen inte alls tycker om att synas eller uttrycka krävande åsikter, plötsligt ge mig på att lyfta upp frågor till ytan som sedan urtider omges av tystnad. När jag avslutade De kommer ändå inte tro mig bestämde jag mig dessutom för att skriva ytterligare en bok, jag var bara tvungen att ge läsarna möjlighet att följa Elsa genom nästa steg. Det blev den fristående fortsättningen Det måste gå.
Efter att på nära håll ha upplevt vad förträngda minnen av sexuella övergrepp gjort med en anhörig har jag förstått det skriande behovet av att öppna upp för samtal bland ungdomar, lärare, idrottsledare, vuxna, … människor. Mina böcker är mitt sätt att bidra och allt har redan varit mödan värt flera gånger om.
Idag har jag varit på en högstadieskola och talat och läst ur mina böcker. Det var så tyst att jag nästan kunde ana ljudet av dammet som föll i klassrummet. Särskilt när jag kom till stycket när Elsa äntligen ska kyssa Isak men vrider sig ur i sista stund för att något påminner henne om övergreppet. Också i stycket när Elsa gör slut fastän hon egentligen är vanvettigt förälskad. Eleverna var märkbart påverkade.
Berättelsen om Elsa är gripande och fylld av allvar. Och hoppfull. På samma gång. Den handlar om kraften i en ung förälskelse och om onödiga missförstånd. Det är en skildring om vikten av att prata och reda ut innan det gått för långt och om hur följderna av övergreppet påverkar precis allting. Romanerna bär Elsa på den tuffa vägen genom förtvivlan och mörker till en ljus framtid utan skuld och skam.
/Ulla M. Nissen
Foto: Julianan Wiklund
