“Läser du något som du redan har läst nu igen?” frågar min son.
Jag nickar till svar, halvt gömd bakom bokens pärmar.
“Kan du inte köpa dig några nya böcker?”
”Det gör jag, ofta”, säger jag och pekar på ett ännu inte uppackat paket som nyss har anlänt från ett bokförlag.
Min pekning bemöts med en fnysning.
”Du är ju konstig”, säger han lågt innan han försvinner in på sitt eget rum.
Jag erkänner utan omsvep: jag är en inbiten omläsare. Vissa av mina böcker har följt med mig sedan tonårstiden, med trasiga pärmar tronar de i bokhyllan. Andra har kommit till långt senare, men det är bara dem som jag vill läsa om och om igen som får behålla sin plats i hyllan.
Enbok som kan följa en genom livet är en slags vänskap. Jag vet precis vilken bokjag behöver vända mig till om jag är nere, om jag är glad, om jag behöver stödi en knepig situation. En viss boks huvudkaraktär får mig att hitta styrka, enannan får mig att känna att jag har mycket att vara tacksam över.
Jag trillade in i skrivandet av en slump. Men med det första läsarbrev jag fick varjag fast. Min berättelse hade hjälpt någon annan i en svår situation, hon hade hittat avkoppling och ny kraft genom att läsa om huvudpersonens resa genomboken. Så fick skrivandet en annan funktion och mening. Att åstadkomma något som kan beröra och hjälpa någon annan, så långt hade jag inte ens tänkt. Nu är läsaren målet för allt mitt skrivande. Att läsa en bok kan vara att få vässa sin empati –även den till sig själv. Böcker påminner oss om att vi inte är ensamma, om att alla kämpar med något och att kampen kan bli lättare när vi vet att vi är fler i den tillsammans. Om mina böcker kan bli avkoppling, ge tröst, eller skapa handlingskraft hos någon, då är jag så nöjd som nöjd kan bli.
/AnnaSundbeck Klav, november 2018.
