När jag läste in “Hit med flaskan- en handbok för panikslagna mammor” så hade jag blommande influensa. En tekniker kom till Göteborg där jag bor och vi skulle spela in hela boken på bara två dagar. Jag var väldigt nervös för att min röst skulle ta slut och teknikern var väldigt nervös över tidspressen eftersom jag aldrig läst in någon bok tidigare. Han gav mig massa råd och tips, som jag inte lyssnare på, utan istället försökte jag läsa texterna såsom det kändes när jag skrev dom.
Boken var fortfarande färsk när jag läste in den och jag minns att det kändes väldigt privat att någon satt och lyssnade på mina upplevelser kring mammablivandet som jag beskriver i boken, det är ju en hel del underlivsanekdoter men också en del smärta som var svår för mig att skriva ned, ännu svårare att läsa upp högt, med min egen röst. Jag visste ju att vemsomhelst skulle kunna köpa eller lyssna på boken men det kändes ändå så otroligt intimt att den där mannen skulle få höra mitt allra innersta. Idag är min dotter 3,5 år och jag har en distans till boken, men det hade jag inte då. Inte heller till mina känslor. Det var därför väldigt känslosam att läsa in den. Samtidigt som jag förvånades över hur rolig boken faktiskt är. Jag ville skriva en bok om föräldraskap utan rosa skimmer eller pekpinnar, en rolig bok. Den blev mycket svartare, råare och personligare än jag tänkt mig men när jag läste in den såg jag också värmen och humorn i den på ett helt annat sätt.
/Emma Knyckare
