För den som inte känner mig kan det vara svårt att förstå. För jag har inte berättat det i så många sammanhang. Jag har under en stor del av mitt liv trott att jag inte kan skriva. I alla fall inte en text som andra människor skulle vara intresserade eller roade av att läsa. Det är knappt jag själv kan ta in att ”Armlös, benlös men inte hopplös” är skriven av mig.
Denna starka övertygelse grundades under min tid i gymnasiet då jag fick ständiga kommentarer från omgivningen om hur dålig jag var på att skriva. Detta var delvis sant men jag hade nog haft mer nytta av en konstruktiv feedback och kanske lite beröm och bekräftelse för att jag ändå försökt.
Min fru Christina sade ofta till mig att jag borde skriva en bok. Till slut hörde jag vad Christina egentligen sade och att hon trodde på mig och min förmåga att skriva boken själv.
Idag är jag så glad att Christina aldrig gav upp på mig. Hon gav mig modet att bryta den felaktiga och begränsande övertygelsen jag levt med i så många år. Jag skrev min bok och upptäckte samtidigt hur kul och stimulerande det är att skriva.
Vad ville jag då förmedla? Ja det är svårt att beskriva kortfattat. Men min ödmjuka önskan var att få dela med mig av det jag aldrig uttryckt tidigare. Upplevelser, känslor och erfarenheter som skakar om och berör läsaren på djupet.
Jag ville ge en personlig och genuin inblick i mina upplevelser och tankar som barn och vuxen. Hur skapas det som driver oss människor framåt? Var hämtar jag kraften, modet och hur finner jag de resurser som krävs för att få leva ett fullt liv?
Det blev en bok med inslag av smärta och sorg, men framför allt ett budskap om hopp och livskraft.
Jag är ödmjuk och tacksam för möjligheten jag fått. Samtidigt stolt över vad jag skapat.
Nu hoppas jag att ljudboken skall vara till glädje och inspiration!
/Mikael Andersson
