Trash-thriller brukar jag använda som epitet till “Albanens arv“. Men vad menar jag egentligen med detta? Jo, jag skriver om ruffiga miljöer med karaktärer tilltufsade av livet. De överflödiga, de kantstötta, de som tar de sämsta besluten och endast har drömmar kvar att leva för.
För att tonen i boken ska bli den rätta la jag stor vikt vid att miljö och språk ska harmonisera med gestaltningen av mina karaktärer. Därför passar Vindeltrakten bra med sitt vackra landskap och brusande älv i kontrast till norrländska ödegårdar dit vägarna fortfarande är grusade. Dialogen är spänstig med lödigt språk för att spegla mina figurer och driva handlingen framåt.
Jag ser att du tvekar; då ska jag berätta att mina böcker alltid har ett tema och i “Albanens arv” är det syskonkärlek. Ja, där sken du upp och fick något varmt i blicken. Men om jag säger att i varje god sak finns stråk av svärta. Att syskonkärlek kan vara gnagande självförebråelse, det destruktiva i att tvingas hålla ihop i vått och torrt. Att syskonkärlek kan vara kantad av självmord, denna skuldtyngda styggelse. Tragiskt att det ens ska behöva beskrivas. Ja, livet är inte alltid räkmacka och bubbel.
Och min skrivprocess?
Det jag finner mest intressant är sökandet efter balansen mellan grynhård thriller och balanserad eftertanke, att bygga berättelsen där flödet kommer naturligt med taktfast tempo, försiktigt krydda med svart humor och lägga till en nypa samhällskritik. När jag utöver ren nagelbitande spänning kan föra in ett möte mellan en afghansk flyktingpojke och en samisk jänta, då känns det som om jag bidrar till något viktigt.
Resultatet av min kreativitet blev en thriller om Sigge som tar sin älskade hoj för att ge sig ut på en resa utmed norrlandskusten. Om han vetat att gängskjutningarna i Malmö hade fört våldet ända upp till den slingrande Vindelälven hade han valt en annan väg. Eller som han själv skulle ha beskrivit ”Albanens arv”:
”Från Väddö till Vindeln, det kunde blivit så episkt.”
/Roffe, the Rat
