Gästblogg: Petronella Simonsbacka

Bara älska att andas

När jag var mycket liten frågade min farmor mig vad jag skulle bli när jag blev stor.

– Nånting stort, svarade jag, som var en logisk och grammatiskt begåvad telning.

Jag fick ofta detta återberättat för mig när jag växte upp, medan släkten förgäves inväntade att jag skulle bli vad vuxenvärlden ansåg vara ”nånting stort”.

Denna lilla anekdot är ganska typisk för hur vårt samhälle fungerar. Hela livet är så. Vi förväxlar så lätt begreppen lyckad med lycklig och glömmer bort att det största av allt är att älska att leva. Det är faktiskt sant. För om man inte uppskattar att få finnas till … Om man inte gillar att gå upp ur sängen varje dag och andas … Ja, då är faktiskt resten tämligen poänglöst. Om man hatar sitt liv blir det svårt att älska sig själv, för att inte tala om någon annan. Hatet mot livet kommer att tära sönder allt annat, förr eller senare. Ändå behandlar vi ofta vår personliga känsla av lycka och hunger på livet som om det vore något helt chansartat. Jaså, jag råkade dra en nitlott och blev olycklig … Trist, men då är det ju bäst jag bara trycker ner det och döljer allt, så ingen märker nåt, medan jag fortsätter göra val och prioriteringar som cementerar mig i den nuvarande miserabla situationen.

Vi tar ansvar för vår deklaration och dess debit och kredit, men inte för vår egen känsla av att livet inte blev som det skulle. Jag är inget undantag. Min trivsel var sällan ens med i beräkningen när jag planerade mitt liv. Sedan hände något. Jag fick äggstockcancer och genomgick en cellgiftsbehandling. Jag var sjukskriven när mitt hår föll av och mitt hopp sjönk ihop. Jag hade ingen annan säker tid än den jag levde där och då, hur hemskt det än var. Jag kunde inte räkna med att det skulle finnas ett ”imorgon” där jag mina drömmar fick luft under vingarna. Där jag älskade att gå upp och andas, även i vardagen – inte bara i framtiden. Jag hade gjort så mycket, men jag hade missat att leva. Jag hade inte bara hållit mitt ljus under skäppan under alla dessa år. Det hade totalt kvävts. Min vardag var ett gatlopp från prestation till prestation, där varje medicintenta som jag inte fick över 70 procent rätt på var en katastrof. Detta trots att jag försörjde mig genom att jobba som undersköterska på kvällar, helger och nätter, samt sällan hade tillgång till en helt färsk och uppdaterad kursbok. Jag försökte vara perfekt och misslyckades så till den milda grad att jag plötsligt låg där skallig och förgiftad hemma hos mina föräldrar. Ironiskt nog var jag glad att fortfarande andas. Då, när jag förlorat allt. Framför orken och hoppet. Då var jag glad att åtminstone få finnas till.

”Livshungrig”, släpps som ljudbok under våren 2019 av Saga Egmont förlag. Den handlar om min cancerresa och om att försöka bygga upp sitt liv igen när allt har raserats. Boken har ett mycket vackert omslag, som väl symboliserar dess innehåll. Verkligheten var mindre tilltalande. Man låter sig bli förgiftad av cytostatika för att man vill överleva, inget annat. Det är en desperat situation. Men den vanliga, mindre akuta, vardagen borde inte handla om att bara härda ut för att överleva. Blunda och vänta på att livet ska gå över. Livshunger är något stort, viktigt och väl värt att vårda.

/Petronella Simonsbacka