Av någon anledning anmälde jag mig som frivillig att vara med i kyrkans café några lördagar om året – jag som älskar kakor med choklad men inte tycker om att diska. Det kunde ju vara ett tillfälle att lära känna människor, och så farligt kunde det väl inte vara att bre mackor på löpande band?
Men det blev inte som jag tänkt. Det var nya människor att samarbeta med varje gång och när det var dags att skura golven i slutet av dagen var jag helt slut. När jag blev sjuk och fick ta en paus drog jag en suck av lättnad. (Behöver jag säga att Kaffestugan var en bra sak? Det var tydligen bara jag som skulle hålla mig långt därifrån just då.) Att ha klivit upp i ottan, rivit mig på skärkanten för plastfolie och vridit gurkspiraler räkmackor…skulle jag inte ha någon nytta av det alls?
Så började inledningsmeningarna på Att äta crème brûlée att ta form när jag cyklade på grusvägen. Strax efter Klackeredsbäcken fanns känslan där, varje gång. Klart det blev Betsy, som är vansinnigt trött på att hjälpa till på Mackmakeriet hos sin bror Oliver. Hon skulle ju bara hoppa in när tvillingarna var små och Oliver verkligen behövde hjälp, men någonstans har Betsys drömmar försvunnit. Jag lät Betsy ärva mina känslor – och tog sedan ut svängarna rejält – samtidigt som jag kom att älska henne. Och Betsys mormor som lever i en salig blandning av gamla och nya minnen. Och så Adam, förstås, amerikanen som Betsy råkar snubbla över. Jag hade hittat några av mina bästa vänner! (I mitt hem gör vi inte skillnad på människor i och utanför böcker.)
Jag är förresten volontär igen. En eftermiddag i månaden kliver jag in i köket på hospice i Lidköping och bakar kakor, och jag trivs! Jag har skrivit en rad kapitelböcker för barn, är 41 år och bor på Kållardsö i Vänern tillsammans med make och fyra barn. Och jag älskar crème brûlée!
