Höst och Halloween, vad passar då bättre än en riktigt läskig bok? Men hur skriver man egentligen sådär “sova med lampan tänd”-otäckt? Vi frågade författaren Emma Andersson, som har skrivit den spännande serien Demonmorden exklusivt för Storytel.
Vad var det som fick dig att vilja skriva en serie med skräckelement?
Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Jag tycker att skräck är väldigt obehagligt och har svårt för att titta på det själv, samtidigt som jag ändå dras till det psykologiskt otäcka. Jag älskar (och blir livrädd för) berättelser som handlar om en karaktär som inte kan avgöra vad som är verkligt i deras liv, och där de tvingas till att tvivla på och ifrågasätta sig själva. Det var bland annat därför jag älskade tv-serien Hannibal, där karaktären Will Graham är ganska instabil och på olika sätt blir manipulerad utan att veta om det. Plötsligt kan han inte längre avgöra vad som är vanföreställningar och hans egen fantasi, och vad som faktiskt händer omkring honom. Det är så sjukt obehagligt!
Och det finns även ett avsnitt i tv-serien Buffy the Vampire Slayer (Normal Again, i säsong 6) där Buffy lever på ett mentalsjukhus och blir intalad att allt hon varit med om som The Slayer egentligen bara är en hallucination som beror på hennes psykiska sjukdom. Det finns nog ingenting som skrämmer mig mer än att behöva tvivla på sin egen verklighet, och jag tror att det var därför jag kände mig tvungen att skriva något om det. Ibland behöver jag helt enkelt bara skriva av mig saker.
Vad ska man tänka på när man skriver skräck?
Det beror säkert på vilken typ av skräck man skriver och vad som är tänkt att vara läskigt (monster, galen seriemördare, karaktärer som inte kan lita på sig själva, etc). I mitt fall så visste jag att min berättelse främst skulle lyssnas på, och därför försökte jag utnyttja det faktumet så mycket jag kunde. En röst rakt in i örat kan ju vara bland det mest intima och obehagliga som finns. Berättelsen kryper in under skinnet på ett annat sätt, eftersom den faktiskt kommer så fysiskt nära. Ljudböcker kan dessutom följa med en överallt, vart man än går och vad man än hittar på.
Jag ville att mina lyssnare skulle kunna stå framför en spegel precis som Alice (min huvudkaraktär) och vara osäkra över vad de såg i sina egna ansikten, och kanske i mörkret bakom sig. Jag ville att de skulle höra rösterna viska och väsa, precis så som karaktärerna i berättelsen hör dem i sina huvuden. Jag ville att de skulle höra steg bakom sig när de var ute och gick om kvällen, och sedan vända sig om för att upptäcka att det inte verkade vara någon där.
Sedan tror jag mycket på att ovissheten är mer skrämmande än ett faktiskt hot, att det med andra ord är mycket obehagligare med ett monster vi aldrig ser, än ett monster vi har sett (som kanske inte heller ser lika läskigt ut som vi föreställde oss). Alltså låtsades jag att jag skrev på ett manus som skulle bli film med en mycket stram CGI-budget. Då behövde jag istället arbeta mer med att bygga upp en olycksbådande och otäck stämning, än att använda mig av faktiska “specialeffekter”.
När berättelsen dessutom utspelar sig i en realistisk värld, så tror jag att det viktigt att verkligen arbeta med att göra den världen och karaktärerna i den så trovärdiga som möjligt. Om man som lyssnare och läsare tror på karaktärerna och deras omgivning så tror jag att det är lättare att köpa vad de upplever och går igenom. Och sist men inte minst: släng gärna in det obehagliga i just den trygga vardagen. Det är där vi tror oss vara säkra, och vad är väl värre än att det värsta händer just där?
Vad inspireras du av när du skriver? Inspireras du av någon särskild författare, film eller bok när du skriver skräck?
Jag inspireras av allt möjligt. Människor jag träffar, upplevelser jag är med om, platser jag besöker, böcker jag läser, tv-serier och filmer jag ser och musik jag lyssnar på. Särskilt musik kan vara väldigt starkt. Ibland kan jag få upp hela scener i huvudet när jag lyssnar på vissa låtar som kanske passar in i en stämning jag tänkt mig. Och när man skriver skräck så får det gärna vara något skevt som kanske hintar om att allt inte är helt som det ska… Jag skapar alltid spellistor för alla manus jag skriver på, och med Demonmorden så blev det en hel del 70-, 80- och tidigt 90-tal, samt mycket instrumentalt från främst soundtracket till Stranger Things. Jag vet inte riktigt varför det blev så, ibland har det med berättelsen att göra, ibland är det bara jag som är inne i en specifik period där jag dras till vissa typer av låtar.
Vad gäller influenser från andra skapare så inspireras jag mycket av en av mina favoritförfattare, Gillian Flynn (författare till Sharp Objects, Dark Places och Gone Girl). Hon är en mästare på att skapa den där olycksbådande stämningen där man liksom känner på sig hela vägen att allt kommer att gå åt helvete, man vet bara inte hur. Dessutom skriver hon sin kvinnliga karaktärer väldigt bra, de får vara mörka, destruktiva, komplexa och framför allt mänskliga.
Sedan fascineras jag som sagt väldigt mycket av tv-serien Hannibal och nu även tv-serien Mindhunter, där karaktärer (som börjar som goda empatiska människor) spenderar så lång tid i mörkret att de till sist inte längre kan lita på sig själva.
Hur ser din skrivprocess ut?
Min skrivprocess har faktiskt sett ganska olika ut med mina tre böcker. När det gäller Demonmorden arbetade jag mycket utifrån ett synopsis som jag styrde upp innan jag började skriva. Med hjälp av det så var det ganska enkelt att få en överblick och på så sätt kunna se hur jag skulle portionera ut ledtrådar och spänning så att det skulle hålla hela vägen fram. Men mitt synopsis var också medvetet vagt på sina ställen, eftersom jag vet att de bästa idéerna oftast kommer under själva skrivprocessen för mig. Även om jag visste vart jag var på väg, och i stort sett alltid visste ungefär var jag skulle börja vid varje skrivpass, så kunde jag helt plötsligt hamna någon helt annanstans än vad jag hade förväntat mig.
Jag vet inte exakt hur det fungerar, men ibland när jag befinner mig i ett flow är det som om texten lever sitt eget liv och orden bara kommer som av sig själva. Jag älskar när det händer, och det gör att mitt skrivande stundtals kan vara lika spännande som att läsa någon annans text. Med Demonmorden hände detta flera gånger, men framför allt i avsnitt 9, där jag plötsligt hade skrivit klart avsnittet och befann mig någon helt annanstans än jag hade tänkt mig, vilket innebar att jag fick ändra slutet…
Har du någon gång blivit rädd när du skriver, alltså att du själv tycker texten känns obehaglig?
Nej, det har jag faktiskt aldrig blivit. Men om jag precis skrivit klart ett stycke och sedan går ut och går, eller om jag ska vara ensam på mitt jobb (jag jobbar natt), och det otäcka fortfarande sitter kvar i huvudet, då har jag skrämt mig själv många gånger. Ärligt talat är jag nog konstant rädd hela tiden, utom just när jag skriver. För då lever jag liksom genom mina karaktärer, och då är det ju inte jag som behöver vara rädd…
Om du skulle tipsa om en riktigt läskig bok, vilken skulle du då välja?
Läskiga böcker… Jag tycker att det är så svårt att läsa läskiga böcker! Då kan man ju inte kisa eller gömma sig under en hålig filt och bara se konturerna av vad som händer. Samt att det inte är någon läskig musik som varnar för vad som är på väg att hända så att man hinner blunda i tid!
För att vara ärlig så läser jag knappt alls skräck, mest för att inte riskera att det ska bli för otäckt och att jag ska råka läsa något jag inte borde ha läst (=mardrömmar). Min fantasi har nämligen en tendens att löpa amok och jag behöver min sömn! Men jag har läst Mats Strandbergs skräckböcker, och skulle nog säga att Hemmet är riktigt otäck. Och annars, om man får rekommendera annat än böcker, skulle jag vilja rekommendera alla att se tv-serien Hannibal. Det är en psykologisk skräck-serie som är fruktansvärt otäck (jag tog mig igenom den med kudden framför ögonen), men den är också en av de bästa serier jag sett. Se den!
Här hittar du Emma Anderssons serie Demonmorden.
Här hittar du spellistan Emma lyssnade på när hon skrev serien.
