Det har blivit dags för den tredje boken om Alice och Sofia i serien Copenholm Stories – och nu har världen skruvats till en liten aning. Försvunna lik, fiffel och den galna humorn får nu förhålla sig till en ny och obehaglig samhällstrend som smugit sig på sedan sist, och Alice Winter konfronteras med en sektledare som vunnit tiotusentals anhängare genom kampanjer på sociala medier.
När jag skulle börja skriva den kände jag ett starkt behov av att ge mig iväg, att inte sitta kvar vid mitt gamla vanliga skrivbord utan skaffa mig lite perspektiv, se vissa saker på avstånd (från luften …). Och vart ska man resa för att skriva en historia? För mig var det lätt. Jag packade väskan och köpte en enkel biljett till Los Angeles. Hyrde en liten etta mitt i West Hollywood som jag noga hade försäkrat mig om hade stora fönsterrutor. Trevande började jag sätta ord på min idé. Sov med öppen balkongdörr och låg nätterna igenom och lyssnade och luktade på Los Angeles: helikoptrar,
vrålåk som rivstartar, dofter, rop och skratt från krogarna i kvarteret, och musik.
Efter några dagar för mig själv började historien växa fram. Massvis av postit-lappar i olika färger fyllde snart varje yta av fönster och balkongdörr, bytte plats med varandra kors och tvärs när jag kände hur delarna skulle sitta ihop, och knycklades brutalt ihop när jag insåg att just den lappen
var en återvändsgränd och inte hörde ihop med den här historien.
Tre månader senare kom jag hem till Sverige med ett första utkast till ”Från luften ser allt ut som vanligt”. På frågan om det hade någon betydelse att boken blev till långt hemifrån är svaret tveklöst JA. Jag blev inspirerad att betrakta världen med en besökares ögon, för att se tydligare fenomenen
vi har omkring oss och inte märker, att utforska detta med att vara hemmablind. Så det är ingen slump att boken börjar med att Alice Winter kommer hem från USA och spanar förväntansfullt genom flygplansfönstret ner på sitt Stockholm och Köpenhamn. Och att hon så snart hon landat, upptäcker att något är förändrat.
