Det är många som frågar vad som är sant och inte i ”OBS: Flirt” och ”OBS: Synd”, som båda är inspirerade av verkliga händelser. Kyssar, hemligheter, sms som skickas fel och känslor som är gravt förbjudna – hur mycket är egentligen sant? Det är det nog bara jag som vet och jag gillar att vara mystisk, men jag kan i alla fall avslöja att ettan är fifty fifty medan tvåan är betydligt mer fiktiv än verklig.
Grundtanken var att skildra hur jag och min man träffades, eftersom jag många gånger tänkt att det är som en roman i sig. Det fanns många hinder på vägen: en nuvarande partner som funnits där sedan ungefär för alltid och lite till, ett galet ex (i alla fall om ni frågar mig), en åldersskillnad som får folk att hosta och sätta i halsen till ljudet av Hesa Fredrik, en manipulerande antagonist, och familjeförhållanden fasta som stål och cement.
Min man och jag blev sanslöst förälskade via Messenger och varsin datorskärm, där åldersskillnaden var förpassad till kulisserna. Vi skrev oss in i varandras liv och hjärtan, hade samma humor, samma intressen, samma mål. På ett sätt ville jag att böckerna skulle vara så sanningsenliga det bara gick, men samtidigt ville jag inte hänga ut personerna omkring oss. Dessutom skulle böckerna vara roliga och spännande för läsare!
Resultatet blev en parallell verklighet, där kärlekshistorien kryddades med drama, intriger, spänning och svartsjuka. Nu i efterhand känns det lite märkligt att läsa texten som handlar om oss, men ändå inte – som har våra Messenger-konversationer, våra utseenden, våra skratt och vår kemi och samma önskningar. Till och med jag börjar undra vad som hänt på riktigt och inte.
Samtidigt är det faktiskt en reell och lite oroande inblick i hur det kan gå till i en mansdominerad litterär bransch, där gamla strukturer sitter i väggarna och där kontakter blir en alltför viktig del i förhoppningarna om en framgångsrik författarkarriär. Kulturmannen finns. Jag har mött honom.
